Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
blifva vittne till, huru jag dömer kättarne, och ditt eget
gift skall tjena mig att fullborda gerningen!»
Skyndsamt tog han en tung nyckelknippa ifrån altaret,
hängde den vid sin gördel, slog giftet i en af bägarne,
fattade dolken i den andra handen och befalte clvergen att
taga två brinnande facklor samt lysa honom.
Utan att göra motstånd, mottog Yippel facklorna, be-
falde sin själ i Guds händer, och med en djup suck för-
klarade han sig beredd att följa eremiten. Gubben tryckte
nu på en förborgad fjéder; rasslande vek altaret undan,
och en stor öppning i väggen blef synlig, i hvilken han
nedstötte dvergen, som nu först märkte flere trappsteg,
livilka förde ned i en mörk gång, vid hvars slut han på
något afstånd blef varse en stark jerndörr. Afven till
höger och venster förde tvenne lika gångar, blott få steg
långa, till tvenne andra svarta dörrar. Eremiten följde
tätt efter Vippel och stötte honom under grofva skällsord
framför sig mot den mellersta dörren, hvars tunga rigel
han rasslande sköt tillbaka; derpå tog lian nyckelknippan
ur gördeln ocb öppnade låset. De inträdde i en mörk håla,
och Simon, som hittills följt dvergen med dragen dolk, be-
falte nu denne att lysa sig till bakgrunden af det mörka
hvalfvet, der en fängslad man, hvars bleka ansigte, stämp-
ladt med uttryck af djupt lidande, hvilade på en bädd af
halm.
Dvergen bäfvade tillbaka; fångens ansigte var honom
fullkomligt obekant, och likväl kände Yippel det djupaste
medlidande för den olycklige, hvilken sömnens vingar mildt
1«täckte, för att åtminstone för en kort stund i den graf-
natt, som här omgaf honom, framgyckla för honom i dröm-
men de lysande bilderna af solens sken och friheten. Den
slumrandes dröm var lycklig, ty ett gladt, leende sväfvade
omkring hans läppar ; och liksom fridens engel rört honom
med sin palmqvist, tycktes hans själ fängslad af en ljuf
frid, hvars uttryck göt en stilla förklaring öfver hans bleka
ansigte. Men då uppväckte eremitens hårda tilltal honom
ur hans ljufva slummer ocb, betäckande ögonen med han-
den för det ovana fackelskenet, sade han med matt röst:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
