vikt för honom. Ett långt bättre uppslag tog så småningom form i hans fantasi. Blixtsnabbt flögo hans fingrar över tangenterna. När han någon enda gång gjorde ett kort uppehåll, var det för att oroligt kasta en blick på klockan. Till slut drog han det sista arket ur skrivmaskinen, samlade ihop sina papper och skyndade fram till redaktörens bås. Redaktionssekreteraren, som just återkommit från en häftig dispyt med »färdiggöraren», såg på honom med en arg blick, då han gick förbi, och formerade sin blåpenna med bister min. — Vad är det där? frågade redaktören då Bill Rankin lade ned sitt manuskript på bordet framför honom. — En intervju med Sir Frederic Bruce, svarade Bill. — Jaså, ni träffade honom verkligen då? — Vi träffade honom allihop. Rummet var fullt av journalister. — Var var han då? — Han hade tagit in i Barry Kirks bostad. Kirk lärde känna hans son i London. Jag sprang omkring till alla hotell i stan, så att jag blev riktigt öm i fötterna. Redaktören fnös föraktfullt. — Då var ni allt bra dum. En engelsman tar aldrig in på ett hotell, om han på något sätt kan skaffa sig kost och logi hos en privatperson. Ni har ju haft i uppdrag att intervjua så många engelska författare och föredragshållare, att ni borde lärt er den saken. — Den här intervjun är i alla fall bara strunt, sade Rankin. — Varenda tidning i hela stan kommer att ha en likadan. Men medan jag skrev den, fick jag en präktig idé till en finfin, höglitterär artikel. Den kunde bli extra styv — om jag bara kan lura Sir Frederic till det. Jag tänkte jag skulle fara tillbaka dit och se vad jag kan göra åt saken. Redaktören fick en bister min. — En höglitterär artikel? Jaså? Nåja — men om ni händelsevis skulle få tag i några små dagsnyheter