under ert skriftställeri, så kanske ni vill underrätta mig därom? Här försöker jag ge ut en tidning, och allt vad jag kan få från er, pojkar, är en lunta med fina essayer, riktiga avhandlingar! Jag tänker att ni hoppas allihop, att en vacker dag bli anmodade att medarbeta i »The Atlantic Monthly». — Men den här idén är riktigt bra, invände Rankin. Jag måste skynda i väg — — — — Ett ögonblick, om jag får be! Jag är förstås bara er chef. Jag vill ju inte snoka i vad ni tar er för — — Rankin skrattade endast. Han var en skicklig journalist och fick därför ta sig vissa friheter. — Jag är mycket ledsen, men jag kan inte stanna för att förklara saken nu. Någon kan kanske hinna före mig. Gleason från »The Herald» var också däruppe i dag, och han kommer alldeles säkert på samma idé. Så om ni inte har något däremot så — — — Redaktören ryckte på axlarna. — Nåja — ta itu med det då! Skynda er i väg till Kirkska huset! Och låt inte det där plötsliga anfallet av energi slockna därborta! Skynda er tillbaks hit sen också! — Ja, för all del, svarade journalisten. — Men jag måste förstås äta litet middag — — — — Jag äter aldrig något, brummade den älskvärde chefen. Bill Rankin skyndade sig ut genom det stora redaktionsrummet. Hans kamrater kommo just, den ene efter den andre, tillbaka från olika uppdrag, och rummet företedde en allt livligare anblick. Då journalisten kommit ned på gatan, stod han där ett ögonblick helt obeslutsam. Det Kirkska huset låg inte så långt därifrån. Han kunde mycket väl gå dit till fots — men tiden var dyrbar just nu. Tänk, om han skulle komma fram dit just lagom för att få höra, att Sir Frederic höll på att klä om sig till middagen.