Snart stannade bilen framför en stor kontorsbyggnad, som var tjugu våningar hög, och Rankin steg ur. Det stora Kirkska huset var en arkitektoniskt vacker byggnad, uppförd med den utsökta smak, som kännetecknat denna familj, alltsedan den förste Dawson Kirk skapat sin kolossala förmögenhet och lämnat den i arv åt sina efterkommande. Nu omhuldades den alldeles särskilt av unge Barry Kirk, som bodde i enslig ungkarlsståt i den rymliga men rätt luftiga villan uppe på dess tak. Dess vita vestibul var utmärkt fin och väl hållen, hissflickorna voro prydliga och vackra i smakfulla, nätta livréer, och chefen för deras lilla tropp var ståtlig och grann som en amiral. Vid denna timme på dagen hade det feberaktiga affärslivet avstannat, och städerskor och skurgummor lågo vördnadsfullt på knä på marmorgolvet och tvättade och torkade det. En av hissarna var fortfarande i gång, och Bill Rankin steg in i den. — Högst upp, sade han till hissflickan. Han steg ur i tjugonde våningen vid hissens ändstation. Därifrån ledde en smal trappa upp till Barry Kirks takvilla, och journalisten rusade uppför den. Han tog två trappsteg i taget i sin iver. Framför en ståtlig dörr stannade han och ringde på klockan. Dörren öppnades, och Rankin hejdades här av Paradise, Kirks högtidlige engelske betjänt. — Jaha — hm! — jag har kommit hit igen, sade Rankin flämtande. — Ja, jag ser det, sir. Mycket högtidligt, ja, rent av som en biskop såg han ut med sitt tjocka, snö vita hår. Hans sätt var dock alls inte vänligt. Förut på dagen hade han släppt in många journalister, ehuru alltid med misstänksamhet. — Jag måste träffa Sir Frederic genast. Är han hemma? — Sir Frederic är därnere på kontoret i våningen härunder. Jag tror att han är upptagen, men jag skall anmäla er — — —