— Nej, för all del, gör er intet besvär, sade Rankin hastigt. Han sprang ned till tjugonde våningen igen och fick där syn på en dörr, på vars matta glasruta Barry Kirks namn var prydligt målat. Då han gick fram mot denna dörr, öppnades den plötsligt och en dam trädde ut. Rankin stannade hastigt. En utmärkt vacker ung dam var det — så mycket kunde man då se till och med i dunklet uppe i tjugonde våningens förstuga. En blondin — sådan som herrar tycka så mycket om — med smärt gestalt, som såg mycket nätt ut i en dräkt av något grönt material. Inte långt just, men — — — Men vad ville detta säga? Den unga damen grät ju! Hon grät visserligen tyst, utan att göra något väsen, men hon grät i alla fall. Och det var inte bara av sorg, som hon grät, utan — om Rankins omdöme inte var alldeles oriktigt — av harm och förbittring också. Nu kastade hon en förskräckt blick på journalisten och skyndade så tvärs över förstugan och försvann genom en dörr, på vars skylt stod: »Kalkuttas Importaktiebolag». Bill Rankin fortsatte emellertid sin väg in i Barry Kirks kontorslokal. Först kom han in i ett slags mottagningsrum, och där stod en dörr öppen till ett rum innanför, och journalisten gick helt djärvt vidare. I det inre rummet satt Sir Frederic Bruce, den förre chefen för den engelska polisens kriminalavdelning, och skrev vid ett stort skrivbord. Han svängde sig hastigt om på stolen och blickade med de grå ögonen strängt och hotande på den inträdande främlingen. — Jaså, det är ni, sade han blott. — Jag måste be om ursäkt för att jag kommer och stör er igen, Sir Frederic, började Bill Rankin. — Men jag — hm — får jag sätta mig ned? — Naturligtvis. Den store detektiven samlade långsamt ihop några pappersark, som lågo på skrivbordet. — Saken är nämligen den — — —