Rankin kände hur hans lugn och självförtroende höllo på att försvinna. En inre röst sade honom, att han inte nu hade framför sig den förbindlige herre han intervjuat på eftermiddagen däruppe i Kirks takvilla. Det var inte den älskvärde resenären på ett kort besök i San Francisco, utan den styve, kalle, skräckinjagande Sir Frederic Bruce från Scotland Yard. — Saken är den, att — att — jag fått en idé, fortsatte journalisten lite osäkert. — Verkligen? De ögonen — de sågo ju rakt igenom en! — Det ni sa oss i eftermiddags, Sir Frederic — — Er åsikt rörande värdet av vetenskapliga experiment vid lösningen och upptäckandet av brottmålsgåtor jämfört med träget arbete och god tur — — — Här gjorde Rankin ett uppehåll och tycktes tveka att avsluta sin mening, men så fortsatte han dock. — När jag skulle till att skriva min artikel, erinrade jag mig, att jag egendomligt nog hört precis samma åsikt för endast några dagar sedan. — Jaså? Ja, jag har inte gjort något anspråk på att vara ensam om den. Sir Frederic kastade nu ned sina papper i en skrivbordslåda. — Å, jag har visst inte kommit för att tala om den saken, sade Rankin, som nu återfått litet av sitt ogenerade väsen. — Under vanliga förhållanden skulle det ju inte betyda någonting, Sir Frederic, men jag hörde samma åsikt uttalas av en ganska ovanlig person. Han är en ringa arbetare på ert eget område, en detektiv, som bildat sina åsikter långt från Scotland Yard. Det var kommissarie Charlie Chan vid Honolulupolisen, som jag hörde yttra dem. Sir Frederic höjde litet på de buskiga ögonbrynen. — Verkligen? Ja, då får jag berömma kommissarie Chan för hans goda omdöme — vad och vem han än må vara. — Chan är detektiv och har visat sig mycket skicklig därborta på öarna. För närvarande befinner han