sig händelsevis i San Francisco och skall just resa hem. Han kom till fastlandet för en mycket obetydlig sak, men innan han fått den klar, utvecklade den sig till ett svårt brottmål. Jag tror han utförde sitt värv på ett mycket berömvärt sätt. Han är just inte imponerande att se på, men — — — Här avbröts han av Sir Frederic. — Kines, kan jag förstå? — Ja, Sir Frederic. Den store mannen nickade. — Nåja, varför inte? En kines borde nog kunna vara en utmärkt detektiv. Det orientaliska tålamodet är en värdefull hjälp, förstår ni. — Just det ja, instämde Bill Rankin. Det äger han verkligen. Och dessutom anspråkslöshet — — — Sir Frederic skakade på huvudet. — Nej, anspråkslöshet är ingen värdefull hjälp därvidlag. Självtillit, en stark tro på sin egen förmåga — det hjälper en. Men kommissarie Chan är anspråkslös, säger ni? — Om han är? »Att falla skadar minst dem, som flyga lågt» — så uttryckte han sig till mig. Och kommissarie Chan flyger så lågt, att han nästan snuddar vid marken. Sir Frederic steg upp och gick fram till fönstret. Han såg ned på den mörka staden, där ljusen nu började tindra likt stjärnor. Under en kort stund yttrade han ej ett ord, men sedan vände han sig på nytt till journalisten. — En anspråkslös detektiv är verkligen något nytt, sade han med ett ironiskt leende. — Jag skulle allt gärna vilja träffa den där kommissarie Chan. Bill Rankin drog en lättnadens suck. Det han föresatt sig, hade, när allt kom omkring, visat sig förunderligt lätt. — Det är just vad jag kom för att föreslå er, sade han hastigt. — Jag skulle vilja föra er tillsammans med Charlie Chan — höra er gå igenom era metoder och erfarenheter — det kunde bli ett intressant