samtal, tycker jag. Jag undrade just, om ni vill göra mr Chan och mig den stora äran att äta lunch tillsammans med oss i morgon. Sir Frederic tvekade ett ögonblick. — Tack så mycket för er vänliga inbjudan. Men jag är ju till en del beroende av mr Kirk nu. Och han skall ge en stor middag i morgon kväll, och jag tror att han också nämnde något om en lunch i morgon. Hur gärna jag än skulle vilja genast antaga er inbjudan, så måste jag likväl först tala med mr Kirk om saken. — Nå, låt oss då ta rätt på honom! Var är han nu? Bill Rankin var mycket ivrig. — Jag tror han är däruppe i villan. Sir Frederic vände sig om och svängde igen dörren till ett stort kassaskåp, som var inbyggt i väggen, och vred hastigt om låset. — Det där gjorde ni alldeles som en amerikansk affärsman, Sir Frederic, sade Rankin leende. Detektiven nickade. — Mr Kirk är så vänlig och låter mig begagna hans kontor under den tid, jag är gäst hos honom. — Jaså — då är ni inte ute på en nöjesresa endast och allenast? sade Bill Rankin hastigt. De gråa ögonen fingo en sträng blick. — Jo, blott en nöjesresa. Men det är vissa saker — privataffärer — jag håller på och skriver mina memoarer — — — — Javisst — jag förstår, sade journalisten i ursäktande ton. — Det finns en trappa i det inre rummet, som för upp till villan. Om ni vill följa med mig — — — De gingo in i det innersta rummet i kontorslokalen, och Bill Rankin följde den storvuxne engelsmannen uppför trappan. Den ledde upp till en mörk korridor i våningen ovanpå. Här öppnade Sir Frederic en dörr, och Bill Rankin trädde in i takvillans stora förmak. Betjänten Paradise var ensam därinne, och han tog emot journalisten med kall och nedlåtande min och