underrättade dem om att hans husbonde höll på att klä om sig till middagen. Det var tydligen mycket motvilligt, som betjänten nu gick in till denne för att anmäla journalistens — i hans tycke — olämpliga besök. Kirk kom genast ut — i skjortärmarna och med den vita halsduken oknuten, blott löst kastad om halsen. Han var en spenslig, ung man, som ännu inte uppnått trettio år, men vars hela sätt vittnade om stor världsvana, vilken han förvärvat sig under sina vidsträckta resor. Runt om i världen hade han farit för att skaffa sig allt vad han kunde för sina rikedomar, och nu hade livet ej längre några överraskningar att bjuda honom. — Jaså — mr Rankin från »The Globe», sade han artigt. — Varmed kan jag stå er till tjänst? Nu skyndade Paradise fram för att knyta den vita halsduken, och bakom hans rygg framförde Bill Rankin sitt ärende. Kirk nickade förstående. — En mycket präktig idé, sade han. Jag har åtskilliga vänner i Honolulu, och jag har hört talas om Charlie Chan. Jag skulle också gärna vilja träffa honom. — Det skulle vara mycket roligt för mig, om ni ville deltaga i lunchen, sade journalisten. — Nej, det går inte. Ni måste bli mina gäster i stället. — Men — förslaget till lunchen kom ju från mig, började Rankin, som kände sig helt förlägen. Kirk viftade lugnt avvärjande med handen på miljonärers vanliga nonchalanta sätt i dylika situationer. — Nej, ser ni — jag har redan ordnat om en lunch till i morgon. En prisse på stadsfiskalskontoret skrev ett brev till mig och sa, att han var mycket intresserad av kriminalogi och att han önskade träffa Sir Frederic. Och — såsom jag sa till Sir Frederic — det var inte lätt för mig att ej låtsas om den lilla vinken. Nu för tiden vet man ju aldrig, när man kan behöva ha en vän på stadsfiskalskontoret. — Var det en av underfiskalerna? frågade Rankin.