— Ja. En som heter Morrow — J. V. Morrow. Kanske ni känner honom? Rankin nickade jakande. — Ja, det gör jag, sade han. — Ja, det är uppslaget till morgondagens lunch, fortsatte Kirk. — Vi skall möta den där ynglingen klockan ett i morgon på St. Francis Hotel. Ämnet för dagens samtal kommer att bli »mord», och jag är viss om att er vän från Honolulu kommer att passa utmärkt på den tillställningen. Ni måste ta med er mr Chan och möta oss där. — Jag tackar så mycket, sade Rankin. Ni är mycket vänlig. Vi skall komma. Men — nu skall jag inte uppehålla er längre. Nu trädde Paradise fram helt ivrigt och släppte ut honom. I tjugonde våningen alldeles nedanför trappan till takvillan stötte han ihop med sin mångårige medtävlare, mr Gleason vid »The Herald», och då skrattade han till mycket belåten. — Vänd genast om! Ni har kommit för sent. Det var jag, som först kom på idén, sade han. — På vilken idé? frågade Gleason med låtsad enfald. — Jo, jag ämnar föra Sir Frederic tillsammans med Charlie Chan, och den idén tillhör uteslutande mig ensam. Allt eftertryck förbjudes. Så håll er undan bara! Helt dystert vände mr Gleason om och han följde Rankin fram till hissen. Då de stodo där och väntade på att den skulle komma upp, trädde den unga damen i den gröna dräkten ut från Kalkuttas Importbolag och gick fram till hissdörren. Alla tre foro de ned i samma hiss. Den unga damen hade nu slutat gråta, och det syntes ej längre några spår av tårar på hennes kinder. Nu såg han, att hon hade blåa ögon, och de passade särdeles väl till hennes utseende. En förtjusande varelse var hon verkligen. Mr Gleason började också se ganska intresserad ut. När de kommit ned på gatan, tog Gleason äntligen till orda.