— Jag tänkte inte på saken förrän vid middagen, sade han långsamt. — Mitt arbete kommer alltid först, vad mig beträffar. Åt ni er middag till slut? sade Rankin. — Ja, det gjorde jag verkligen — olyckligtvis. Men nu hoppas jag emellertid, att ni kan få en riktigt piffig historia av det här — en hejdundrande, finfin bit. — Hjärtligt tack, gamle vän! — Och jag hoppas också, att ni inte får trycka ett enda ord av den. Rankin svarade ingenting, då hans vän nu skyndade bort i skymningen. Han tittade nämligen efter den unga grönklädda damen, som nu försvann uppför Californiagatan. Varför hade hon gråtit, då hon kom ut från Sir Frederics kontor? Vad hade Sir Frederic sagt till henne? Kanske kunde han fråga Sir Frederic om den saken i morgon. Härvid skrattade han för sig själv, men det var ej något muntert skratt. Han kunde verkligen ej tänka sig, att han själv eller någon annan skulle våga att visa någon nyfikenhet rörande Sir Frederic Bruces privata angelägenheter.

II. EVA DURAND.

Klockan ett följande dag stod Sir Frederic Bruce och väntade — ståtlig och imponerande i sin gråa förmiddagsdräkt — i vestibulen i St. Francis Hotel. Bredvid honom stod Barry Kirk, lika elegant som sin gäst, och betraktade det livliga skådespelet runt