omkring dem med den litet roade och överseende min, som just passar en ung man, vilken har gott om tid och inte ett enda bekymmer i hela världen. Plötsligt hängde Kirk sin käpp över ena armen och tog fram ett brev. — Det var sant, jag fick den här biljetten från J. V. Morrow med första posten i dag, sade han. — Han tackar mig mycket artigt för min inbjudan och säger, att jag nog kan känna igen honom, när han kommer in, för han har en grön hatt. Det är väl en sådan där grön velourhatt, kan jag tro. Det är då inte det slags hatt jag skulle sätta på mig, om jag vore stadsfiskal. Sir Frederic svarade inte härpå. Hans uppmärksamhet var riktad på Bill Rankin, som hastigt kom gående emot dem. Vid journalistens sida gick med förvånande lätta steg en liten tjock herre med föga imponerande yttre men med ett mycket allvarligt uttryck i det runda ansiktet. — Här är vi nu, sade Rankin — Sir Frederic Bruce — får jag presentera detektivkommissarie Chan, anställd vid Honolulupolisen? Charlie Chan gjorde en djup, hastig bugning, som kom en att tänka på en fällkniv. — Obeskrivligt stor ära för mig! Jag är lycklig få sola mig i den glans, som Sir Frederic sprider omkring sig. Den stora tigern visar sig sannerligen nådig mot den arma lilla flugan, sade han. Rankin presenterade nu Chan för deras värd, som hälsade på den lille kinesen med gillande min. — Det var vänligt av er att komma hit, sade han. — Ett fyrspann kunde mig icke ha släpat åt annat håll, svarade Chan. Nu såg Kirk på klockan. — Här är vi nu allihop utom J. V. Morrow. Han skrev till mig i morse, att han skulle komma in genom porten från Post Street. Om ni är så goda och ursäktar mig ett tag, så skall jag gå och titta mig omkring efter honom, sade han.