Han gick fram den breda gången ut mot Post Street. Nära dörren satt en ovanligt vacker ung dam på en schaggklädd soffa. Ingen annan sittplats stod att finna i närheten, och med en intresserad blick på den unga, damen slog Kirk sig också ned i soffan. — Om ni inte har något emot det — mumlade han i litet ursäktande ton. — Inte alls, svarade hon med en röst, som han tyckte passade henne riktigt väl. En liten stund sutto de där alldeles tysta. Men så märkte Kirk, att hon betraktade honom. Han tittade då upp och mötte hennes leende blick. — Somliga människor kommer då alltid för sent, framkastade han. — Ja då. — Vanligtvis har de inte någon ursäkt för det. De bara saknar förmågan att planera på förhand. Det finns ingenting, som kan förarga mig så mycket. — Jag tycker alldeles detsamma, instämde den unga damen. Åter uppstod tystnad. Men hon smålog alltjämt mot honom. — Man gör sig det omaket att inbjuda till lunch någon, som man inte känner, och han är inte ens nog hövlig att komma i rätt tid, fortsatte Kirk nu. — Oerhört retsamt! instämde hon. — Jag hyser verkligen deltagande med er — mr Kirk. Han ryckte häftigt till. — Å! — ni vet vem jag är? Hon nickade jakande. — Ja, någon visade mig på er en gång — på en välgörenhetstillställning, förklarade hon. — Jaså, men hans välgörenhet sträckte sig då inte till mig, för ingen visade mig på er, sade han med en liten suck och tittade på sin klocka. — Den personen, som ni väntar på — — — började den unga damen.