— Det är en jurist, och jag avskyr alla jurister. De tala alltid om för en någonting, som man helst inte vill veta, sade han. — Ja, det gör de. — Går och lägger sig i andra människors angelägenheter. Odrägligt! — Förskräckligt! Återigen blev det tyst. — Ni sade ju, att ni inte känner den där juristen? Hur tror ni, att ni skall kunna känna igen honom? — Han skrev till mig, att han skulle ha grön hatt. Tänk er bara, grön hatt! Varför inte lika gärna en ros bakom örat? — En grön hatt. Jaså — Den unga damen smålog ännu muntrare. Förtjusande! tänkte Kirk. Plötsligt såg han helt häpen på henne. — Gode Gud! Ni har ju en grön hatt! utropade han. — Ja, jag är rädd att jag har det. — Ni menar väl inte — — — — Jo — det är allt på det viset. Det är jag, som är juristen. Och ni avskyr ju alla jurister. Det är bra tråkigt. — Men jag kunde ju inte drömma — — — — J. V. Morrow. Mitt förnamn är Juno, fortsatte hon. — Och jag trodde, att det var Jim. Jag ber er ursäkta mig, utropade han. — Ni skulle nog aldrig ha bjudit mig, om ni vetat det, inte sant? — Tvärtom — men då skulle jag inte ha bjudit någon annan. Men kom nu med mig! Det är en rad av brottslingsspecialister, som står i stora vestibulen och längtar att få träffa er. De stego upp och gingo raskt fram genom den långa korridoren. Han presenterade henne först för den häpne Sir Frederic och sedan för Charlie Chan. Men den lille