kinesen ändrade inte en min, då han gjorde en djup bugning för henne. — En lycklig stund för mig, sade han. Nu vände sig Kirk till Rankin. — Och hela tiden visste ni vem J. V. Morrow var! sade han i förebrående ton. Journalisten ryckte på axlarna. — Jag tyckte att ni borde få ta reda på det själv. Livet ger en så få angenäma överraskningar. — Det har då aldrig skänkt mig någon angenämare än denna, svarade Kirk. De gingo nu in i matsalen till det bord han beställt. Det stod i en vrå litet för sig självt. När de hade satt sig ned, vände sig den unga flickan till sin värd. — Det var mycket vänligt av er att låta mig få vara med här. Och av Sir Frederic också. Jag vet ju att hans tid är mycket upptagen. Engelsmannen bugade sig artigt. — Det var en lycklig stund för mig, när jag fann att jag inte hade så mycket att göra, att jag ej kunde träffa J. V. Morrow. Jag har visserligen hört, att de unga damerna i Förenta Staterna är mycket emanciperade — — — — Naturligtvis ogillar ni inte det, sade hon. — Åjo — det gör jag visst, mumlade han. — Och mr Chan då? Jag är säker på, att mr Chan ogillar mig. Chan såg på henne med uttryckslös blick. — Brukar elefanten ogilla fjärilen? Och vem bryr sig om, ifall han det gör? — Det är inte alls något svar, sade den unga flickan leende. — Ni ämnar ju snart återvända till Honolulu, mr Chan? Ett uttryck av lycka lyste upp det nyss uttryckslösa ansiktet. — Klockan tolv i morgon middag tar ångaren »The Maui» emot min ringa person. Och så vi plöjer över vågorna till Hawaii.