— Jag ser att ni är mycket ivrig att få fara härifrån, sade den unga flickan. — Ibland de klaraste ögon är blinda. Men det är icke sant, vad er beträffar, sade Chan. — Det är nu tre veckor förflutna, sedan jag hitkom till fastlandet och trodde jag skulle få njuta av en semesters alla ljuvliga fröjder. Men innan jag vet ordet av, uppslukas jag av viktiga händelser, och såsom brevbäraren, som en gång fick en vilodag och likt en dåre begav sig ut på en lång, tröttsam vandring, så gjorde ock jag. Jag är lycklig att kunna säga, att den vandringen nu nått sitt slut. Med klappande hjärta jag nu vänder åter till det lilla hemmet på Punchbowl Hill. — Ja, jag förstår hur ni känner det, sade miss Morrow. — Jag ber ödmjukt om ursäkt för att säga så, men det gör ni inte. Jag hyser ingen tvekan att tala om för er, att det nu är något, som oemotståndligt kallar mig hem. Jag skall snart bli en lycklig far. — För första gången? frågade Barry Kirk. — Nej, detta är den elfte glädjande tilldragelsen, svarade Chan. — Det måste väl förefalla gammalt och vant nu då, tyckte Bill Rankin. — Detta är något, som aldrig blir gammalt och vant. Det kommer ni att er lära en gång, svarade Chan. — Men mina obetydliga angelägenheter få ej upptaga våra intressen nu. Vi ha träffats här för att ära en framstående gäst, tillade han med en blick på Sir Frederic. Bill Rankin tänkte härvid på den artikel han skulle skriva. — Jag fick den tanken att föra er båda tillsammans, därför att jag fann att ni hade lika åsikter. Sir Frederic ringaktar också vetenskapen såsom hjälpmedel vid upptäckandet av brott, sade han nu. — Jag har kommit till den åsikten genom lång erfarenhet, inföll Sir Frederic.