— Det är stort nöje att höra, att en så högt begåvad man som Sir Frederic tänker lika som stackars dumma jag, sade Chan med ett glatt leende. — Invecklade metoder är bra i böcker men just ingenting i verkliga livet. Min erfarenhet lärt mig att mycket grubbla över människorna själva. Över mänskliga lidelser. Vad är det, som alltid ligger bakom ett mord? Hat, hämndlystnad, penningbegär eller nödvändigheten att tysta en farlig vän. Vid alla tillfällen man måste studera människorna. — Alldeles det, ja, instämde Sir Frederic. — Det mänskliga elementet — det är det man måste taga med i beräkningen. Jag har aldrig haft någon tur med några vetenskapliga finter och påhitt. Diktafonen till exempel — den har då visat sig komplett oanvändbar vid Scotland Yard. Allt under det lunchen pågick, fortsatte han att tala om dessa saker. Men slutligen vände han sig med en fråga till Chan. — Nå, vad för resultat har kommissarien fått av sina metoder? Ni har haft framgång i ert arbete, har jag hört. Chan ryckte lätt på axlarna. — Det vara tur — alltid god tur bara. — Ni är anspråkslös. På det sättet kommer ni ingen vart, inföll Rankin. — Då uppstår fråga — vart är det jag vill komma? — Men ni är väl litet ärelysten ändå? framkastade miss Morrow. Chan vände sig till henne med allvarlig min. — »Enkel föda, en dryck vatten och till huvudgärd sin krökta arm» — det är mycket gammal definition på lyckan i mitt land. Vad är väl ärelystnad? En mask, som gnager på den vite mannens hjärta och berövar honom förnöjsamhetens lycka. Skall den nu också angripa den vita kvinnan? Det hoppas jag icke. (Den unga flickan vände bort blicken.) Jag är rädd jag är offer för orientens omogna filosofi. Människan — vad är väl hon? Blott och bart en länk i lång kedja, som