sexton år har jag brytt min hjärna och grubblat på de där tofflorna. Varför tog mr Hilary Galt av sig sina kängor och satte på sig tofflorna och gjorde sig liksom i ordning för något märkvärdigt äventyr? Än i denna dag kan jag inte förstå det. De tofflorna förföljer mig alltjämt. — När jag lämnade Scotland Yard, tog jag ut dem från vårt så kallade Svarta museum och tog dem med mig som ett minne från mitt första stora brottmål — ett olyckligt minne av mitt misslyckande. Jag skulle vilja visa dem för er, miss Morrow. — Mycket intressant? sade den unga flickan. — Mycket förargligt, rättade Sir Frederic henne med dyster min. Bill Rankin tittade nu på Charlie Chan. — Vad tycker kommissarien i fråga om den här saken? frågade han. Chan drog grubblande ihop ögonen. — Jag ber ödmjukligen om ursäkt för närgången fråga, men har ni den vana, Sir Frederic, att försöka sätta er in i mördares tankegång, liksom hans plats intaga? sade han. — Det är en mycket bra idé, om man kan göra det, sade engelsmannen. — Ni menar då — — — — En person, som mord begått — en mycket slug och slipad person — han vet nog, att Scotland Yard har sina mycket bestämda idéer om den där viktigaste ledtråden. Och så han slugt tänker ut listig plan och förser den med den viktiga ledtråden, som i verklighet icke har någon betydelse och icke till någonting leder. Sir Frederic betraktade honom med en genomträngande blick. — Utmärkt! sade han. — Och den förklaringen har också en annan förträfflig egenskap — från er sida sett. Den fritar fullkomligt era landsmän vid kinesiska legationen. — Den kunde kanske göra mer än det, framkastade Barry Kirk.