men även detta har aldrig kunnat minska det intresse jag haft för de fall, som ej kunnat förklaras. Och av alla dessa oförklarliga fall finns det ett, som jag aldrig kunnat upphöra att tänka på. Ja, ibland vaknar jag till och med upp mitt i natten och undrar vad det blev av Eva Durand. — Eva Durand? upprepade Rankin ivrigt. — Ja — i själva verket hade jag ingenting att göra med det fallet. Det inträffade långt utanför mitt distrikt — mycket långt bort, men från första stunden följde jag det med djupt intresse. Det finns också andra människor, som inte glömt det — strax innan jag for från England, klippte jag ur en engelsk tidskrift en liten artikel, som hänsyftade på den historien — här har jag den. Ur sin plånbok tog han nu fram en tryckt papperslapp. — Miss Morrow, skulle ni vilja vara god och läsa upp detta för oss? Den unga flickan tog urklippet och började läsa med klar och tydlig röst: »En kväll för femton år sedan samlades en munter skara av i Indien bosatta engelsmän på en höjd utanför Peschwar för att se månen gå upp över denna avlägsna gränsstad. Bland sällskapet befunno sig kapten Eric Durand och hans hustru, vilka helt nyligen kommit dit från hemlandet. Eva Durand var ung, vacker och av god familj — född Mannering från Devonshire. Någon i sällskapet föreslog, att man skulle leka kurragömma en stund, innan man återvände till Peschwar. Den leken har aldrig blivit avslutad, ty ännu i dag letar man efter Eva Durand. Så småningom blev hela Indien indraget i den leken. Man letade efter henne överallt, man genomsökte på det noggrannaste både djungler och basarer, både städer och djupa skogar. In i alla de dolda gömslena i infödingarnas hus och hem, där annars ingen vit man får komma in, trängde den detektiva polisen under letandet efter henne. Efter fem år tog hennes man avsked och återvände till