England, där han lever mycket tillbakadraget. Och Eva Durands öde har blivit en sägen — en hemsk saga, som barnsköterskorna berätta för elaka barn i samband med spökhistorierna därborta i norra Indien.» Den unga flickan slutade här och såg med häpen blick på Sir Frederic. För en kort stund rådde djup tystnad i det lilla sällskapet. Det var Bill Rankin, som till slut bröt förtrollningen. — Det var en kurragömma, som heter duga, sade han. — Kan ni undra på, att tanken på Eva Durands försvinnande liksom Hilary Galts tofflor har förföljt mig nu i femton år? En ung, vacker varelse — bara ett barn till åren — hon var inte mer än aderton år den där underliga kvällen i Peschwar. En blåögd, blond, hjälplös liten varelse, som försvann i mörkret därborta i den farliga bergstrakten! Vart tog hon vägen? Vad blev det av henne? Blev hon mördad? Vad råkade Eva Durand ut för? frågade Sir Frederic. — Ja, det skulle jag också gärna vilja veta, sadø Barry Kirk sakta. — Hela Indien blev, som tidningsurklippet säger, indraget i den leken. Genom telegrafen eller med särskilda kurirer sändes förfrågningar om henne runt oro i landet. Hennes förkrossade, förtvivlade man fick permission från sin tjänst och genomforskade den vilda, osäkra trakten med fara för sitt eget liv. Den hemliga polisen gjorde allt vad den kunde. Men ingenting lyckades de upptäcka. Ingen hälsning, inte någon liten upplysning kom någonsin till Peschwar. Det var alldeles som att leta efter en synål i en höstack, och med tiden började de flesta att förlora intresse för saken. Efterforskningarna stannade så småningom av. Man började glömma hela historien. Det var endast några få, som alltjämt mindes den och tänkte på den. — När jag tog avsked från Scotland Yard och begav mig ut på den här lilla resan jorden runt, så stod Indien naturligtvis på min resplan. Ehuru Peschwar låg långt