ifrån min uppgjorda rut, beslöt jag mig för att fara dit — och innan jag lämnade England, for jag ned till Ripple Court i Devonshire för att träffa Sir George Mannering, Eva Durands farbror. Stackars karl, han hade blivit gammal i förtid genom den historien. Han gav mig alla de upplysningar han kunde — och de voro ömkligt små. Jag lovade jag skulle försöka att åter ta upp trådarna till denna hemlighetsfulla historia, när jag kom till Indien. — Och det gjorde ni? frågade Rankin. — Det försökte jag nog — men, min unge vän, har ni någonsin sett Peschwar? När jag kom dit, fick jag klart för mig — riktigt outhärdligt klart, skulle mr Chan kanske uttrycka sig — hur hopplöst mitt sökande var. Peschwar kallas ofta för afghanernas Paris, och i dess smutsiga gränder myllrar det av folk av Orientens många olika stammar och raser. Det är icke en stad utan ett karavanseraj, och befolkningen växlar oupphörligt. Den engelska garnisonen bytes om ganska ofta och jag kunde knappast finna rätt på någon, som var där samtidigt med Eva Durand. — Jag måste bekänna, att Peschwar skrämde mig. Vad som helst kunde ju hända där. En otäck stad, där laster sådana som opiumrökning, haschhischbruk och hasardspel av flera slag florerar och där slagsmål, mord och bråddöd och underliga slag av berusning ständigt förekommer. Vem kan väl förklara all den djävulskap, som på vissa breddgrader tycks få makt över människornas hjärtan? — Jag besökte ofta den gata, där sagoberättarna håller till, men det var förgäves som jag talade med dem om min förundran över Eva Durands öde. Vilket fasansfullt ställe var det ej för en ung, fint uppfostrad och oerfaren flicka som hon! — Ni fick således inte veta någonting? frågade Barry Kirk. Sir Frederic lade en sockerbit i sin kaffekopp och svarade sedan: — Vad kan man väl vänta sig? Det är nu femton år sedan det där lilla sällskapet red tillbaka till