Peschwar från sin picknick, red tillbaka till garnisonsområdet med Eva Durands övergivna häst. Och femton år bildar en tät förlåt, mycket svår att tränga igenom just i Indiens gränsland, det kan jag säga er. Barry Kirk betalade nu räkningen, och så stego de upp från bordet. Då man sedan sade farväl till varandra ute i vestibulen, skildes sällskapet åt i två grupper. Rankin, Kirk och den unga flickan gingo fram till utgångsdörren, och efter några hastigt framsagda tacksägelser rusade journalisten ut på gatan. — Mr Kirk — det var förtjusande! Hur kommer det sig, att alla engelsmän är så bedårande? Kan ni säga mig det? sade miss Morrow. — Jaså, är de det? Det är nog ni, som kan säga mig orsaken till det. Ni flickor blir alltid så lätt betagna i dem, sade han och ryckte på axlarna. — Ja, det är väl det, att de har ett så förnämt utseende. De har någonting särskilt med sig — liksom en egen atmosfär. De har ingenting småstadsaktigt över sig. Han förde oss ut på vidsträckta färder, inte sant? Från London till Peschwar — jag skulle ha kunnat höra på honom i timtal. — Så tråkigt att jag måste kila min väg nu! — Vänta litet, om jag får be! Ni skulle kunna hjälpa mig med en sak. — Mycket gärna, efter allt vad ni gjort för mig, sade hon med ett leende. — Det var bra. Den här kinesen — Chan — han förefaller mig vara en gentleman, och mycket intressant också. Jag tror han skulle passa utmärkt på min middag i dag. Jag skulle gärna vilja bjuda honom, men det skulle alldeles förstöra placeringen vid bordet. Jag måste i så fall ha en dam till. Vad tänker ni om den saken? Kan gubben Trant vara av med er för i kväll? — Det skulle han kanske kunna. — Det är en helt liten middagsbjudning — min farmor först och främst och så några personer, som Sir