Frederic bett mig bjuda. Och eftersom ni tycker, att engelsmän är så bedårande, kan jag tala om att bland dessa gäster är den berömde asiatiske forskningsresanden överste John Beetham. Han kommer att visa oss några filmer, som han tagit i Tibet — och det blir då verkligen någonting nytt. — Det blir intressant! Jag har sett överste Beethams porträtt i flera tidningar. -— Ja, jag vet — alla damer är också alldeles tokiga i honom. Till och med min lilla farmor — hon funderar på att bekosta hans nästa expedition till Gobiöknen. Ni är ju snäll och kommer då? Klockan halv åtta. — Det skulle vara roligt — men det förefaller allt litet djärvt av mig. Efter allt vad vi nyss sa om juristerna — — Ja, det var obetänksamt av mig. Jag måste uppföra mig så, att ni glömmer det med tiden. Ni måste ge mig tillfälle till det. Min takvilla — ni vet kanske var den är belägen — Hon skrattade muntert. — Ja, tack så mycket. Ja, jag kommer då. Adjö — till i kväll. Under tiden hade Sir Frederic Bruce fört Charlie Chan fram till en soffa i vestibulen. — Det är av många skäl jag önskat få träffa kommissarien. Säg mig, känner ni väl till kinesstaden här i San Francisco? frågade han. — Jag känner till den liten smula. Min kusin, Chan Kee Lim, är aktad invånare där och bosatt vid Waverly Place, erkände Chan. — Har ni kanske händelsevis hört talas om en kines där — en resande — en turist — som heter Li Gung? — Det finns nog många, som heter så. Men jag känner inte den, som ni omnämner. — Den här karlen gästar hos släktingar vid Jackson Street. Ni skulle allt kunna göra mig en stor tjänst, om ni ville hjälpa mig —