Chan försökte dölja sin oro över dessa ord, och lyckades också göra det. Men vad skulle väl komma nu? undrade han för sig själv. — Jag lyssnar med största uppmärksamhet. Ni är ju min värd, sade han blott. — Jag har just nyss bjudit miss Morrow till den middagsbjudning jag ger i afton. Men jag behöver då en kavaljer till. Skulle ni vilja göra mig det nöjet att komma med på den middagen? — Er inbjudan är stor hedersbevisning, som kan avslås blott av en otacksam människa. Men jag står redan i skuld till er. Det gör mig djupt förlägen att den skulden öka. — För all del, tänk inte så! Då väntar jag er klockan halv åtta i min takvilla i Kirkska huset. — Det var utmärkt! sade Sir Frederic. — Då, kommissarien, skall vi ha oss en liten pratstund igen. Min anhållan är ju precis inte någon hedersbevisning, men kanske kan jag ändå övertala er. — Kineserna lustiga människor. När de säga nej, så menar de nej. När de säger ja, så håller de fast vid det. Vad middagen beträffar, så säger jag ja, jag tackar med utomordentlig glädje, svarade Chan. — Utmärkt! sade Barry Kirk. — Vart tog den där journalisten vägen? frågade Sir Frederic nu. — Han skyndade sin väg. Han var väl ivrig att börja sin artikel, kan jag tro, förklarade Barry Kirk. — Vilken artikel? frågade engelsmannen förvånad. — Jo — en artikel om vår lunch. Om ert sammanträffande med kommissarie Chan. Det flög ett uttryck av djup häpnad över den store detektivens ansikte. — Ni menar väl inte, att han ämnar låta det komma ut i tryck? — Jo, naturligtvis. Jag antog att ni föstod — — — — Jag är rädd att jag är sorgligt okunnig om era amerikanska vanor och bruk. Jag trodde att den här