I redaktörens bås stod Bill Rankin och pratade i triumferande ton med sin chef. — Det kommer att bli en väldigt fin bit — sade han just, då någon i detsamma tog honom i armen med ett järnhårt grepp. När han vände sig om, blickade han rakt in i Sir Frederics ögon. — Vad — å, är det ni? stammade han fram. — Här har uppstått ett litet misstag, sade detektiven. — Låt mig förklara saken! föreslog Barry Kirk. Han hälsade vänligt på redaktören och presenterade Sir Frederic för honom. Men engelsmannen nickade endast helt kort och släppte inte sitt grepp om den unge journalistens arm. — Rankin, det här är mycket tråkigt, men det kan inte hjälpas, fortsatte Kirk. — Sir Frederic känner inte till den amerikanska pressens metoder, och han förstod inte, att ni vid lunchen samlade material till en tidningsartikel. Han trodde att lunchen var en vanlig privat tillställning. Därför har vi kommit för att be er att inte låta trycka någonting av vårt samtal nyss. Rankin såg mycket besviken ut. — Inte låta trycka det? Nej, men — hör nu — — — — Vi vädjar till er båda, sade Kirk och vände sig till redaktören. — Mitt svar får naturligtvis bero på de skäl ni har för att framställa en sådan anhållan, svarade denne. — I England skulle man respektera mina skäl. Men här vet jag ej vilka era vanor är i sådana fall. Jag kan blott säga er, att om ni låter trycka ett ord av det samtalet, kommer ni att lägga stora hinder i vägen för rättvisans gång, sade Sir Frederic. Redaktören bugade sig. — Ja, om det är på det viset, så skall vi inte trycka något av samtalet utan ert samtycke, Sir Frederic, sade han.