— Jag tackar er, svarade detektiven och släppte Rankins arm. — Ja, då har vi ingenting mer att göra här, tycker jag. Han vände sig hastigt om och gick ut. Sedan Kirk framfört sitt varma tack för redaktörens tillmötesgående, följde han efter sin gäst. — Nå, det var väl den mest förbaskade otur man kan tänka sig! utropade Rankin och sjönk ned på en stol.

III. TAKVILLAN.

Den unga stadsfiskalen hade just kommit in genom dörren från hallen och stod nu där och såg sig omkring med leende min. Hon var klädd i en enkelt gjord, orangefärgad middagsklänning. De vackra, mörka ögonen strålade glatt. Kirk skyndade ivrigt fram mot henne. — Jag hoppas, miss Morrow, att ni inte tar illa upp, att jag säger det, men ni ser då sannerligen inte ut som en jurist i kväll, sade han. — Jag antar att det skall vara en komplimang, svarade hon. Nu trädde Chan fram bakom henne, och hon fortsatte därpå: — Här är mr Chan. Vi for upp i hissen tillsammans. O himlar! — vi är väl inte de första? — När jag var liten pojke, så brukade jag börja med att allra först äta upp glaseringen på min tårta. Det berättar jag bara, för att ni skall förstå, att jag för min del tycker om att få det bästa först. Välkommen, mr Chan!