Dessa tofflorna avsedda för en mandarin, för rik och hög person, sade Chan och vände långsamt på den toffel, han höll i sin hand. — Ja, men de satt på Hilary Galts fötter, när vi fann honom, där han låg mördad på golvet i sitt kontor. »Må ni gå mjukt och tyst, min allra bästa vän!» — det var vad den kinesiske ambassadören skrev i det brev han skickade med tofflorna. Hilary Galt gick nog mjukt och tyst den kvällen, men — han gick aldrig mera sedan, sade Sir Frederic och tog tillbaka tofflorna. — Det var sant — jag är litet tveksam, om jag kan bedja er om det — men jag skulle gärna önska, att ni inte nämnde någonting om den här saken nu vid middagen. — Nej, naturligtvis inte, svarade den unga flickan helt förvånad. — Och inte om den där historien om Eva Durand heller. Jag — hm — jag är rädd, att jag var litet oförsiktig vid lunchen. Nu, då jag inte längre är anställd vid Scotland Yard, lägger jag inte så strama tyglar på mig själv, som jag nog borde göra. Kommissarie Chan förstår mig kanske. Chan blickade med sina sneda små ögon så skarpt på Sir Frederic, att denne kände sig smått generad. — För ett ögonblick vill jag all blygsamhet kasta bort och säga, att jag tagit de allra högsta betyg i försiktighetens och tystlåtenhetens skola, sade kinesen till sist. — Det är jag säker på, sade den store detektivchefen leende. — Jag är viss, att jag ej kommer att gripas av impuls att omtala de här historierna. Ni är skarpsynt, Sir Frederic, ni vet nog, att kineserna stora psykiska gåvor äga, sade Chan. — Jaså, verkligen? — Ja, alldeles säkert. Någonting inom mig säger mig — — — — Jaha, jaha — vi behöver inte inlåta oss på det nu, inföll Sir Frederic hastigt. — Jag måste se till en