sak, därnere på kontoret ett tag. Om ni ursäktar mig, så — — — Paradise förde nu in två nya gäster i förmaket. En av dem var en liten, livlig dam, som i rörelser och utseende påminde om en fågel. Då hon hälsade på Barry Kirk, reste hon sig på tå och kysste honom. — Barry, du stygge pojke, jag har inte sett dig på förfärligt länge. Har du då alldeles glömt din stackars gamla farmor? — Det skulle jag aldrig kunna göra, sade han skrattande. — Nej, inte så länge jag har hälsa och krafter kvar, svarade hon och gick fram mot spiseln — Så skönt och varmt du har det — — — — Farmor — får jag presentera miss Morrow — mrs Dawson Kirk, fortsatte Kirk nu. Den gamla damen tog den unga flickans båda händer i sina. — Mitt kära barn, jag är så glad att få göra er bekantskap — — — — Miss Morrow är jurist, tillade Kirk. — Jurist? Å, prat! Det kan hon inte vara, nej, inte med det utseendet, utropade hans farmor. — Just vad jag sa också, instämde Kirk med en nick. Den gamla damen tittade åter ett tag på den unga flickan. — Både ungdom och skönhet. Om jag ägde det, så skulle jag då inte förspilla min tid på dammiga, gamla lagböcker, sade hon och vände sig därpå till Chan. — Kommissarie Chan vid Honolulupolisen, presenterade Kirk. Den gamla damen tryckte Chans hand riktigt hjärtligt. — Å, om er har jag hört så mycket, att jag riktigt tycker om er, sade hon. — Djupt smickrad och överväldigad! flämtade Chan helt häpen. — För all del, ingen orsak! svarade hon.