Den dam, som åtföljt mrs Kirk, stod alltjämt vid dörren, utan att någon fäst uppmärksamhet vid henne. Men nu skyndade Kirk fram för att välkomna och presentera henne. Hon var, som man kunde förstå, mrs Kirks sällskapsdam och sekreterare och hette mrs Tupper-Brock. I hela sitt sätt var hon kylig och avmätt. Chan betraktade henne med en genomträngande blick och bugade sig djupt för henne. Mr Carrick Enderby, som nu trädde in, var anställd i Thomas Cook och Söners filial i San Francisco. Han var en storväxt, ljushårig, trög herre, försedd med monokel, bakom vilken det tomma intet tycktes dölja sig. All familjens intelligens tycktes monopoliserad av hans hustru, Eileen, en elegant, mörk dam på ungefär trettiofem år, som raskt trädde in i förmaket. Hon följde snart efter de andra damerna in i gästrummet, och de tre herrarna stodo där tryckta av den besvärande tystnad, som är betecknande för en middagsbjudning i dess allra första stadium. — Vi får allt dimma, tror jag, sade Enderby långsamt som om han drog på orden. — Ja, det är nog säkert, svarade Kirk. När damerna åter kommo in, gick mrs Dawson Kirk genast fram till Chan. — Sally Jordan i Honolulu är en gammal vän till mig, en mycket intim vän, sade hon. — Vi har båda överlevat vår egen tid, och det är ingenting, som befäster vänskapen så starkt som det. Ni var visst en gång — hm — anställd — — Chan bugade sig. — Ja, det var en av de hedersplatser jag haft i mitt eländiga liv. Jag var betjänt hos henne, och jag skall hennes vänlighet minnas, så länge livet varar. — Å, hon har talat om för mig hur ni helt nyligen återgäldade hennes vänlighet. Som hon sade, så var det tusenfalt. Chan ryckte på axlarna. — Min forna matmor har endast en liten svaghet. Alldeles vidunderligt överdriver hon.