— Var nu inte så där anspråkslös! Det har för länge sedan blivit gammalmodigt. De här ungdomarna kommer att tro att ni begått någonting rysligt, om ni försöker med den visan här. Men jag tycker om er för det i alla fall, sade mrs Kirk. Här avbröts hon av en ny gästs ankomst. Överste John Beetham trädde nu in i förmaket — John Beetham, den store forskningsresanden, vilken besökt så många okända trakter av jorden och som så väl kände till Tibet och Turkestan, Zaidam och södra Mongoliet. Ett år hade han bott i en husbåt på den största floden i mellersta Asien. Två gånger hade han måst vända om och återtåga med sin karavan över Tibets snöbetäckta högplatå — och därvid förlorat många av sina följeslagare. Därborta i de stora öknarna hade han vandrat genom ruinerna av forna, stora städer, vilka haft sin blomstringstid långt före Kristi födelse. Här var verkligen för en gångs skull en person, som såg ut för att vara det han var. Lång, mager och brunbränd och med blixtrande, gråa ögon. Plötsligt visade sig Sir Frederic Bruce åter i förmaket. Han skakade kraftigt hand med överste Beetham. — Jag har träffat er för flera år sedan, sade han. Men ni kan nog inte minnas det. Ni var stundens hjälte, och jag var blott en ringa åskådare. Det var vid den middag, som Kungliga geografiska sällskapet i London gav för er, då de överlämnade åt er den där kolossala guldslanten — sällskapets stora guldmedalj — var det inte så? — Jaha. Ja visst, ja visst, mumlade överste Beetham. Med ögon, som glänste som blanka knappar i det dämpade ljusskenet, iakttog nu Chan Sir Frederic, medan han blev presenterad för damerna — för mrs Tupper-Brock och Eileen Enderby. Strax därpå kom Paradise in med en bricka med cocktails. — Alla har kommit nu utom miss Garland. Vi väntar väl litet på henne, sade Kirk.