I detsamma ringde det på dörren, och han vinkade åt betjänten, att han själv ämnade gå och öppna. När Kirk återvände, var det i sällskap med en vacker dam, som såg en smula upphetsad ut och som bar någonting i sina ringprydda händer. Hastigt gick hon fram till ett bord, på vilket hon lade en mängd lösa pärlor. — I trappan upp hit blev jag utsatt för det allra löjligaste missöde. Snodden i mitt pärlband brast, och det formligen dröste pärlor omkring mig. Jag hoppas att jag inte förlorat en enda av dem, sade hon förklarande. En av pärlorna rullade nu ned på golvet, men Kirk fick tag i den igen. Den vackra damen började att räkna dem och stoppa ned dem den ena efter den andra i en liten guldväska. — Har ni dem allihop? frågade Barry Kirk. — Ja, jag — jag tror det. Jag kan aldrig riktigt komma ihåg hur många de är. Och nu måste ni verkligen ursäkta mig för det löjliga sätt, varpå jag kom in. På scenen skulle det nog varit mycket effektfullt, tänker jag, men jag är ju inte på scenen nu. I det verkliga livet var det nog mycket ohövligt, är jag rädd. Paradise tog nu av henne kappan, och Kirk presenterade henne för de andra gästerna. Charlie Chan såg på henne med en lång och granskande blick. Hon var inte längre ung, men hennes skönhet var frapperande. Och det var väl för henne, ty hon var aktris och en stor favorit hos den australiska teaterpubliken. Vid bordet fann Charlie Chan, att han var placerad till höger om mrs Kirk och hade miss Morrow på andra sidan om sig. Om han kände sig imponerad av det sällskap, vari han så oförmodat hamnat, så visade han det dock ej på något sätt. Han lyssnade först till flera anekdoter ur Sally Jordans liv, som mrs Kirk berättade för honom, och vände sig sedan till den unga flickan, som satt bredvid honom med strålande ögon.