— Det här tycker jag är riktigt spännande! Att träffa Sir Frederic och den där underbare Beetham, båda på samma kväll — och er också, viskade hon. Chan smålog mot henne. — Säg mig — ni påstår ju, att ni har psykiska gåvor? Inte tror ni väl på allvar, att Sir Frederic funnit rätt på Eva Durand? Chan ryckte på axlarna. — För ett ord, som man uttalar, kan man bli ansedd som vis man och för ett annat ord kan man bli ansedd som dåre. — Å, snälla, var inte så österländsk! Tänk bara — Eva Durand sitter kanske här vid bordet nu i kväll! — Underbara händelser ibland tillåta sig det överdådet att äga rum, medgav Chan. Han blickade långsamt från den ena till den andra av dem, som sutto runt bordet. Först stannade hans blick vid mrs Tupper-Brock, som satt där så tyst och högdragen, sedan vid den livliga Eileen Enderby och så allra längst vid den vackra Gloria Garland, som nu fullkomligt hämtat sig från sin oro för de tappade pärlorna. — Säg mig, Sir Frederic, hur har ni det här i Barrys Eden, där ingen kvinnlig hjälp får finnas? frågade mrs Kirk. — Utmärkt, svarade detektiven leende. — Mr Kirk har varit mycket vänlig och hjälpsam mot mig. Det är inte nog med att jag får bo i den här förtjusande villan, han låter mig också begagna sitt kontor här inunder. Men det påminner mig om något — jag är rädd, att jag alldeles glömde att stänga kassaskåpet därnere, tillade han med en blick på Kirk. — Paradise kan sköta om den saken, sade Kirk. — Å, nej då! För all del gör er inte besvär. Det gör ju ingenting åtminstone vad mig beträffar, sade Sir Frederic. Carrick Enderby inföll nu med hög röst: — Hör nu, överste Beetham, jag har just nyss läst er bok.