— Å, jaså — hm — vilken av dem? frågade Beetham vänligt. — Var nu inte dum, Carry! sade Eileen Enderby litet ivrigt. — Överste Beetham kar ju skrivit många böcker. Och det imponerar inte alls på honom, att du, när du fick höra, att du skulle träffa honom här i kväll, hastigt ögnade igenom en av dem. — Men det var inte hastigt, invände Enderby. Jag läste den mycket noggrant. Jag menar »Mitt Liv», förstår ni. Den med alla era äventyr — och för tusan, de var verkligen spännande. Naturligtvis kan jag inte förstå er smak, sir. Se, jag tycker om att sitta i en lugn vrå i en bekväm stol vid en skön brasa och njuta av ett glas god gammal visky och sodavatten. Men ni — ni riktigt älskar ju öde, okända trakter — på min ära, gör ni inte det! Nu smålog Beetham. — Det är de vita fläckarna — de vita fläckarna på kartan, som lockar mig. Jag — ja, jag älskar verkligen att vandra, där ingen människa förut varit med sin fot. Det är ju en mycket konstig vurm, inte sant? — Nå ja, att sedan komma hem måste förstås vara trevligt, medgav Enderby, — när kungar och presidenter sätter ordnar på en och man firas med stora middagar och lovtal — — — — Det är den värsta delen av alltihop, det kan jag försäkra er, sade Beetham. — Men jag skulle nog ändå föredra den framför era famösa gamla öknar, fortsatte Enderby. Den där gången då ni gick vilse och höll på att omkomma i — hm — — — — I Taklamakanöknen, inföll Beetham. Jag var ju illa ute då förstås. Men jag hade inte gått vilse. Det var bara det, att jag givit mig av på marschen genom öknen med otillräckligt med vatten och proviant. — Ursäkta mig, om jag framställer liten fråga, sade Charlie Chan. — Hur är det med gamla vidskepelser, överste? De omnämndes av Marco Polo för sexhundrafemtio år sedan. När en resenär genom öknen