nattetid färdas, lär han höra underliga röster, som ropar hans namn. Fångad i trolldom följer han då spökrösterna till förtidig död. — Det är ju alldeles tydligt då, att jag inte hörde några röster. I själva verket hörde jag inga röster alls, svarade Beetham. Eileen Enderby ryste häftigt till. — Ja, jag skulle då aldrig kunna ge mig ut på en sådan färd. Jag är rysligt rädd för mörkret. Det gör mig nästan tokig av rädsla, sade hon. Sir Frederic Bruce betraktade henne med en genomträngande blick. Efter en lång stunds tystnad blandade han sig därpå åter i samtalet. — Jag tror att många kvinnor känner på det sättet. Vilken erfarenhet har ni i fråga om den saken, mrs Tupper-Brock? sade han och vände sig plötsligt till mrs Kirks sällskapsdam. — Mörkret skrämmer mig inte alls, sade denna värda dam med lugn, kylig röst. — Miss Garland då? Hans skarpa blick vändes nu mot aktrisen, som tycktes bli litet förlägen vid denna fråga. — Å — jag — jag föredrar verkligen rampljuset. Jag tycker inte om mörker, det får jag bekänna. — Prat! Allting är ju likadant i mörkret som i ljuset. Jag har då aldrig i mitt liv varit mörkrädd, inföll mrs Dawson Kirk. — Varför frågar ni inte oss herrar, Sir Frederic? sade nu överste Beetham långsamt. Rädsla för mörkret är inte en svaghet, som ensamt förefinnes hos kvinnorna. Om ni skulle fråga mig, så skulle jag vara tvungen att avlägga en bekännelse. Sir Frederic vände sig mycket häpen till honom. — Ni, överste? Beetham nickade bekräftande. — När jag var liten pys, kände jag mig ofta olycklig, därför att jag var så mörkrädd. Varje kväll när jag lämnats ensam i mitt rum, led jag fullkomliga marter.