— Och ändå har ni sedan tillbragt ert liv i världens mest okända och mörka trakter! utropade Enderby. — Ni lyckades väl övervinna den där barnsliga rädslan, kan jag tro? frågade Sir Frederic. Beetham ryckte på axlarna. — Kan man någonsin riktigt övervinna en sådan känsla? Men — nu har vi verkligen talat för mycket om mig. Mr Kirk har bett mig att efter middagen visa er några bilder, som jag tog i fjol i Tibet. Jag är rädd jag kommer att trötta er, om det blir jag, som så att säga skall stå för hela underhållningen i kväll. Återigen började de nu att prata två och två. Och miss Morrow böjde sig fram mot Chan. — Föreställ er den store forskningsresanden som liten pojke, rädd för mörkret! Det är den mest mänskliga och förtjusande lilla historia jag någonsin hört. Chan nickade allvarligt till svar, men betraktade under tiden Eileen Enderby. »Mörkret gör mig nästan tokig av rädsla», hade hon sagt. Tänk, så mörkt det måtte ha varit den där kvällen uppe i bergen utanför Peschwar! Sedan Paradise serverat kaffe i förmaket, kom han in med en glänsande vit skärm, som han efter överstens anvisningar ställde på ett lågt bord framför en gammal gobelin. Barry Kirk hjälpte därpå Beetham att bära in en mycket tung projektionsapparat samt flera askar med film. — Det var då tur, att vi inte glömde bort det här, sade den unge värden skrattande. — Det skulle ju ha varit ganska förtretligt och obehagligt för er, om ni hade fått gå hem, utan att jag bett er förevisa era bilder. Alldeles som den där karlen, som försökte smyga sig bort från en bjudning med sin harpa, som ingen bett honom spela på. Slutligen var apparaten iordningställd, och det lilla sällskapet placerade sig i bekväma stolar mitt framför skärmen. — Vi behöver naturligtvis fullkomligt mörker, sade Beetham. Mr Kirk, om ni ville vara så god och —