därmed ha återvänt. Han färdades igenom snöhöljda pass och lämnade sitt folk och sina mulor döda efter sig i ödemarken och kämpade sig med vild energi fram mot målet. En underlig, beklämmande känsla bemäktigade sig Charlie Chan, en känsla, som han tillskrev den dåliga atmosfären i rummet. Han steg upp och smög sig likt en brottsling ut i den lilla takträdgården. Där stod Barry Kirk före honom och rökte en cigarrett. Han syntes blott som en otydlig gestalt i dimman, ty det var mycket dimmigt nu. Mistklockan hördes fortfarande klämta fram sin varning, och taket var insvept i töckenslöjor. — Hej! Vill ni också ha en nypa frisk luft, va? sade Kirk med låg röst. Jag hoppas han inte alldeles tråkar ihjäl mina stackars gäster. En forskningsfärd är en riktig affärssak nu för tiden, och han försökte övertala min farmor att satsa en stor summa pengar till en liten tur, som han håller på att ordna nu. En intressant människa, tycker ni inte det? — Högst intressant, instämde Chan. — Men en hårdhjärtad karl, fortsatte Kirk. — Han lämnar de döda efter sig, utan att så mycket som se sig om efter dem. Det är väl det vetenskapliga sinnet, kan jag tro — vad betyder väl en död karl mer eller mindre, när man är i färd med att utplåna en av de där vita fläckarna på kartan? Men sådant där passar inte för mig! Ja, där kommer min dumma amerikanska känslosamhet fram. — Men det allt passar för överste Beetham. Det kunde jag läsa i hans ögon, svarade Chan. Därpå återvände han till förmaket och gick av och an ett par slag bakom åskådargruppen. Men så fängslades hans uppmärksamhet av ett lätt ljud ute i hallen, och då gick han dit ut. Där hade just en person kommit in genom dörren, som förde ned till våningen inunder. Och innan dörren stängdes, belyste ljusskenet där utifrån Carrick Enderbys blonda huvud.