— Jag rökte en liten cigarrett ute i trappan, för jag ville inte öka rökluften därinne. Luften är tillräckligt tjock där ändå, tycker ni inte det? viskade han med hes röst. Han smög sig tillbaka in i förmaket, och Chan följde efter och fann rätt på en stol, på vilken han satte sig. Från det avlägsna serveringsrummet hördes slamret av diskar, vilket tävlade med surret från filmen under upprullningen och med Beethams aldrig sinande ordflöde, medan han berättade om sina upplevelser. Nu började den outtröttlige karlen just med en ny filmrulle. — Jag börjar känna mig litet torr i halsen. Därför skall jag bara rulla den här utan några förklaringar, för det behövs inga till den här, yttrade översten. Från det svaga ljusskenet vid apparaten drog han sig tillbaka in i mörkret. Inom tio minuter hade filmen rullats slut, och den outtröttlige Beetham var då genast till hands. Han skulle just börja med den sista rullen, enligt vad han sade, när gardinerna för en av glasdörrarna plötsligt drogos isär och en ljusklädd kvinnogestalt hastigt trädde in i rummet. Hon stod där lik ett spöke i det dimhöljda, svaga ljusskenet bakom henne. — Ack, sluta med det där! Sluta och tänd ljuset. Fort! Fort — jag ber! ropade hon. Det ljöd en verkligt hysterisk ton i Eileen Enderbys röst. Barry Kirk rusade fram till väggen och tryckte på den elektriska knappen, så att rummet i ett nu badade i ljus. Och nu såg man mrs Enderby stå där, alldeles dödsblek och tydligen nära att falla. Ena handen hade hon fört upp mot halsen och höll om den med ett krampaktigt tag. — Vad är det? Vad står på? frågade Kirk. — Det var en karl, flämtade hon fram. Jag kunde inte uthärda mörkret härinne längre — det höll på att göra mig alldeles galen — så jag gick ut i trädgården. Jag stod just invid räcket, när jag fick se en karl