— På mitt kontor! sade han långsamt, som om den sidan av saken vore något mycket viktigt. — Det är — det är förskräckligt. Gode Gud — se bara! Han pekade på Sir Frederic. Detektivchefen hade svarta silkesstrumpor på fötterna — men inga skor. Paradise hade följt efter dem. Han stod där och stirrade ned på den döde mannen på golvet och vände sig sedan till Barry Kirk. — När Sir Frederic gick nedför trappan, så hade han på sig ett par sammetstofflor. De såg konstiga ut, som om de kommit från något barbariskt land, sir.

IV. HIMLENS DOM.

Barry Kirk stod och såg sig omkring i sitt kontor. Han fann det svårt att fatta, att en så hemsk tragedi utspelats i detta vardagliga, välbekanta rum. Men där på golvet låg ju nu en tyst, livlös gestalt, som för några få, korta ögonblick sedan varit så full av liv och kraft. — Stackars Sir Frederic! sade han. — Han sa mig just i dag, att han var nära slutet av en lång jakt. Närmare än han kunde tänka sig, tycktes det. (Här gjorde han ett kort uppehåll, men fortsatte sedan på nytt.) En lång jakt, kommissarie Chan — det är bara några av oss, som vet hur långt tillbaka i tiden man kan söka upprinnelsen till den här händelsen. Chan nickade instämmande. Han hade just noga tittat på sin stora guldklocka och slog nu igen boetten och lade ned den i fickan igen.