— Döden är himlens dom, men vid detta tillfälle mycket svårförstådd dom, anmärkte han. — Nå, vad skall vi göra? frågade Kirk helt osäker och hjälplös. — Får väl underrätta polisen, kan jag tro. Men, du gode Gud — det här är då ett fall, som är för svårt för alla de poliser jag någonsin träffat. Ja, jag menar naturligtvis inte detektiver. Här gjorde han ett uppehåll, och ett bistert leende lyste för ett ögonblick upp hans ansikte, och så fortsatte han strax därpå: — Det förefaller mig verkligen, som om ni, mr Chan, vore tvungen att ta saken om hand och — I de små, svarta ögonen glimmade det plötsligt till. — Miss Morrow är ju däruppe, sade Chan. — Det är ju stor lycka, eftersom hon från stadsfiskalskontoret är. Om jag ödmjukt får föreslå — — Å, det tänkte jag aldrig på, svarade Kirk och vände sig till sin betjänt. — Paradise, bed miss Morrow vara god och komma ned hit! Framför också mina ursäkter till mina andra gäster och bed dem vänta en stund! — Skall ske, sir, svarade Paradise och gick sin väg. Kirk gick långsamt omkring i rummet. Lådorna i det stora skrivbordet stodo öppna, och innehållet däri tycktes alldeles omrört. — Någon tycks ha letat vilt här, sade han. Sedan stannade han framför kassaskåpet, vars dörr stod en smula på glänt. — Kassaskåpet är öppet, anmärkte Chan. — Ja, det var konstigt. Just i eftermiddags bad Sir Frederic mig taga ut alla värdesaker och papper ur det och bära dem dit upp. Det gjorde jag också. Men han gav mig ingen förklaring på saken, sade Kirk. — Ja, det förstås. Och vid middagsbord kommer han med opåkallad häntydan på att han inte stängt kassaskåpet. Den saken föreföll mig underlig redan då. Ett är det då, som är tydligt nu — Sir Frederic ville sätta ut en fälla. Ett olåst kassaskåp, som skulle locka marodörer. Men nu får vi alls ingenting flytta