här. Rör inte, men betrakta godhetsfullt boken där och säg mig var den vilade senast! sade Chan och nickade mot den lilla boken, som låg på golvet bredvid den döde. Kirk lutade sig fram och tittade ned. — Den där? Det är ju Kosmopolitiska Klubbens årsbok. Den står vanligen på min lilla svänghylla — den där bokhyllan, på vilken telefonen står. Den kan då inte vara av någon betydelse. — Kanhända inte. Men kanhända också en vink bortifrån det okända, sade Chan, och hans små ögon drogos ihop till smala springor. — Det vore väl bra underligt, sade Kirk i fundersam ton. — Sir Frederic var gäst i Kosmopolitiska Klubben? — Ja — jag gav honom ett inbjudningskort dit för en fjorton dar. Han brukade skriva en mängd av sina brev där. Men — men — jag kan inte förstå — — Han var mycket intelligent person. Till och med i övergångens stund hans döende hand skulle nog försöka lämna efter sig förnämsta ledtråden. — Men när vi talar om den saken — hur är det med de där sammetstofflorna? Var är de? sade Kirk. Chan ryckte på axlarna. — De tofflorna var förnämsta ledtråd i brottmål för länge sedan. Men vart förde de väl? Jo, rakt till ingenting. Om jag mitt eget hjärtas håg skulle följa, skulle jag åt ett annat håll söka denna gång. Nu trädde miss Morrow in i rummet. Vanligen syntes en vacker skär färg i hennes ansikte — en äkta färg, som dimman förlänar som sin gåva åt San Franciscos döttrar. Men nu var hennes ansikte alldeles likblekt. Utan att säga ett enda ord stannade hon på andra sidan skrivbordet och såg ned på den döde på golvet. Ett ögonblick tycktes hon vackla, och Barry Kirk rusade då genast fram till henne. — Nej, nej, utropade hon. — Men jag trodde — började han.