Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Eva Durands historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter något, som kan bli en viktig ledtråd för dem, och
han beslöt då att ge dem en sådan. En ledtråd, som
inte betydde någonting och som skulle leda dem åt
annat håll, bort från honom själv. Och därför tog han
bort Hilary Galts skor och satte på honom tofflorna i
stället. Han var ganska stolt över det tilltaget, tror
jag — — —
— Å, en sådan listig rackare! utbrast Barry Kirk
ofrivilligt vid detta avslöjande.
— Han var alltid mycket klok och påhittig på sitt
eget gemena sätt! Ja, han skröt över vad han hade
gjort, över att han lett Scotland Yards detektiver på
villospår. — Och sedan försökte han beveka mig igen
— han hade gjort det för mig — jag fick inte tala om
det! Men jag skulle väl inte kunna tala om det. Jag
var ju hans hustru — ingen kunde tvinga mig att tala
om det. Gud vet förvisso, att jag inte hyste någon
önskan att tala om det, allt vad jag önskade var att få
komma ifrån honom, långt bort ifrån honom. Jag sa
då igen, att jag ämnade lämna honom genast. »Då
mördar jag dig!» svarade han, och han menade det
också! — — —
— Det var mig en ärkebov! hördes Flannery nu
utropa.
Eva Durand satt tyst en liten stund, och det
föreföll som om hon i tankarna på nytt levde igenom den
svåra dagen. Men så började hon igen att berätta.
— Och så for jag då med på den där utflykten, med
mitt liv i spillror, alldeles utom mig, ja, nästan
vansinnig av sorg och fruktan, överste Beetham var med
där — jag hade träffat honom en gång förut — en
präktig man, en verklig gentleman, allt det, som Eric
inte var. Han skulle fara sin väg följande morgon. —
Och när jag hörde det, fick jag en plötslig ingivelse.
Han måste ta mig med sig. Jag föreslog då, att vi
skulle leka kurragömma. Jag hade förut bett översten
att under leken möta mig på en viss, överenskommen
plats i småskogen. Han kom också dit — jag tog löfte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
