Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vetenskapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246 Tyskland och världsfreden
Det nya vetenskapliga arbetets positiva princip förklaras av
minister Rust i följande ord: ”Att människan är förbunden med
sin verklighets helhet, med blodets och historiens gemenskap, är
intet tillfälligt varifrån hon skall frigöra sig, utan hennes öde,
till vilket hon både ödmjukt och stolt bekänner sig.”
Nazismen är övertygad ”att vetenskapen som system endast
är möjlig på en levande världsåskådnings mark och att
världsåskådning är den fruktbara moderjord, ur vilken alla
människoandens skapelser växa fram.”
Den andra tesen är enligt Krieck ”övertygelsen, att
vetenskapen icke kan föra en inom sig själv sluten tillvaro i en abstrakt
värld eller i en republik av lärda, utan att den på alldeles samma
sätt som andra folklivets celler, teknik, konst eller kultur, måste
stå i intimaste förhållande till hela folkets liv och upplevelser om
den icke skall förtvina eller förflyktigas.”
Den ansvarsmedvetna vetenskapen måste därför alltid vara på
det klara med sin uppgift i folkets tjänst.
Dylika teorier och bekännelser innebära en revolution inom
begreppet vetenskap, och de ingrepp, både av organisatorisk och
personlig art, som gjordes i det tyska vetenskapliga livets
apparat, voro djupa och vittgående.
Napoleon hade samma uppfattning om vetenskapens uppgift
som nationalsocialisterna. Han säger: Si la science était
conduite par la main du pouvoir, elle aurait de grands résultats
pour le bien de la société. (Om vetenskapen leddes av maktens
hand, skulle den få stora resultat till samhällets välfärd.)
Enligt den nya tidens män hade den akademiska lärdomen
gjort sig skyldig till försyndelser, vilka nu måste försvinna. Så
befunno sig särskilt de humanistiska vetenskaperna
(Geisteswissenschaften) vid högskolorna i ett stadium av inre upplösning.
Den stora, klassiska tiden inom tysk forskning var förbi. Den
hade uppburits av många lysande namn, sådana som Treitschke,
Dietrich, Schefer, Erich Marcks och Hans Delbrück inom
historieforskningen, Adolf Harnack inom den teologiska forskningen,
Rudolf Eucken och Wilhelm Wundt inom filosofien. På den
klassiska filologiens område hade latinaren Mommsen och gre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
