Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riksmonumentet Tannenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riksmonumentet Tannenberg 293
nas slaget vid Cannæ, den 2 augusti 216 f. Kr. då Hannibal-
och kartagerna med 50.o00 man i grund besegrade den
romerska härens 86.000 man, ett slag, från vilket knappast en enda
romare undkom med livet. Förre generalstabschefen greve
Schlieffens ”Cannætanke”, den dubbla omfattningen, hade vid
Tannenberg blivit genomförd av Hindenburg och Ludendorff.
Den 24 september 1636 tillintetgjorde Johan Banér vid
Wittstock med 15.000 svenskar de kejserligas och sachsarnas 22.000
man, och den 20 november 1700 krossade Carl XII vid Narva
totalt tsar Peters här, som räknade 70.000 man mot kungens
10.000 svenskar.
Den 28 augusti 1915 gästade jag för andra gången
fältmarskalken Hindenburg i Lötzen. Det var den första årsdagen av
segern vid Tannenberg. Aftonvarden var över, vi sutto vid
ölsejdlar kring stora bordet, då en officer rapporterade, att ett
bebådat fackeltåg nalkades. Hindenburg reste sig, Ludendorff
och vi andra följde honom ut på trottoaren. Det röda skenet från
tusentals facklor, burna av östpreussisk ungdom, lyste upp
husen, och musiken i täten spelade en paradmarsch. En halvkrets
av flammande bloss slogs framför den segersälle fältherren,
som reste sig högre än alla andra, en urbild av gammalgermansk
vilja och kraft. Han och hela det kämpande Tyskland liknade
klippor i ett stormande hav, vars vågor från alla håll bröto sig
mot deras hällar. Han stod där bredbent och trygg med den gråa
kappan uppslagen och händerna på ryggen, och över hans bistra
drag lekte facklornas röda ljus liksom återskenet från en
stäppbrand.
Sedan sången och hyllningsorden tystnat talade Hindenburg
till Östpreussens ungdom. Han talade om detta stora krig, som
varken Tyskland eller han eftersträvat, detta krig, som ödelade
världen och krävde strömmar av det ädlaste blod. Men hans
herre, kejsaren, hade kallat honom till vakttjänst vid rikets
nordöstra gräns och tack vare sin officerskårs duglighet och sina
soldaters glänsande tapperhet och dödsförakt och först och sist
genom Guds hjälp hade han lyckats i sitt värv.
Den oöverskådliga skaran under sina fladdrande lågor forme-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
