Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Månen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
563
vilka man tytt såsom vulkanisk aska och som förefinnas på
inemot tusen kilometers avstånd från den plats, där de utslungats.
Den långa vägen ha de tydligen förts av vindarna. Även de
rännor, smala, ända till flera hundra kilometer långa klyftor,
vilka utan avseende på terrängen genomdraga vallar, berg och
slätter, visa någon likhet med gamla flodbäddar, ehuru de även
i många avseenden avvika därifrån. Dessa omständigheter
göra det osäkert, om varje spår till atmosfär numer verkligen
försvunnit från månen; i så fall kan månatmosfären icke
överskrida en viss storlek, som man uppskattar till ungefär 2 mm.
kvicksilvertryck, motsvarande I/IQQ av jordatmosfären.
En fråga av stort intresse, som på senare tiden ofta kommit
på tal, är, huruvida förändringar ännu förekomma på månens
yta. Sålunda iakttogs 1877 en ny krater i närheten av den mitt
på månskivan belägna kratern Hyginus. Därpå upptäcktes den
22 jan. 1896 därstädes två nya rännor, vilka omöjligen kunnat
förbises, om de redan förefunnits vid en föregående iakttagelse
d. 10 juli 1894. Många dylika exempel finnas, och det är alls
icke otänkbart, att de kolossala temperaturväxlingar, som månens
ytliga delar undergå en gång i månaden i ekvatorns närhet och
som måste uppgå till inemot 300° C., gynna rännornas uppkomst,
varigenom småningom mera djupgående förändringar skulle
kunna föranledas. De trakter, där man tror sig ha iakttagit
förändringar, ligga verkligen också i ekvatorns närhet.
Frånvaron av vatten på månen ger sig också till känna
därigenom, att de egentliga bergskedjorna på månen äro
jämförelsevis sällsynta; de enda berg, som något mera förtjäna detta namn,
är Apenninernas kedja (fig. 291) mitt på månens nordhalva.
Bergskedjorna på jorden utgestaltas nämligen under normala
omständigheter ur en högslätt genom vattnets verkningar. Månbergen,
vilka däremot alla förråda vulkaniskt ursprung, äga i allmänhet
också mycket brantare väggar än motsvarande berg på jorden;
de ha nämligen icke avplanats av vattnets verksamhet. En
mycket egendomlig företeelse äro också månens strålsystem, av
vilka de båda mest betydande utgå från ringberget Tyko till
vänster om sydpolen och Copernicus, till vänster under
Apenninerna. Dessa strålar, vilka löpa alldeles raklinjiga, äro icke
höjningar eller fördjupningar i månskorpan, utan utgöras endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
