Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Tiden - Tidräkning - Fundamentala tidsperioder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I.
TIDEN.
TIDRÄKNING.
För den primitiva människan har himlens växlande ljusfenomen alltid utgjort
ett skådespel av utomordentlig art, därom vittna alla urkunder, som efterlämnats av
länge sedan utdöda folk, och därom vittna än i dag föreställningar och sedvänjor hos de
naturfolk, vilka kvarleva i mera svårtillgängliga trakter.
Dagens och nattens växlingar ha satt djupa spår i människornas sinnen; rädslan
för mörker sitter kvar, trots all kultur, och med den de föreställningar om ett Ljusets
och ett Mörkrets rike, om ett levande Gott och Ont, som människan under sin kamp för
tillvaron konstruerade fram ur striden mellan ljus och mörker. Mot den uppgående
solen, mot öster, vetta än i dag de flesta tempels heliga kor, ty så fastrotade äro vanorna
från dyrkan av ljuset och solen, att även den kristne prästen, när han vid altaret åkallar
sin Gud, nödgas vända sig mot Mörkrets Besegrare, den uppgående solen.
Fundamentala tidsperioder.
c
Dyg-net och veckan. Dagens och nattens skiftande följd blev icke blott något, vartill
människorna knöto sin vidskeplighet och sina tidigaste religiösa känslor, utan till denna
följd knöto de också sina enklaste föreställningar om upprepningens art, och därigenom
blev den människan till praktisk nytta. Djuren kunna räkna sina ungar och märka om
någon fattas i kullen; måhända spelar igenkännandet av de olika individerna därvid
huvudrollen, men människan har gått längre än så. Upprepningen av vad det vara må,
ungar, villebråd eller dagar, förstod hon sammanföra till en lätt överskådlig rad genom
att härma upprepningens olika moment genom rörelser med handens olika fingrar.
Så kunde dygnen, både de flydda och de kommande, fasthållas i tanken därigenom, att
de fingo svara mot handens fingrar, de blevo ordnade och fingo så småningom också
namn och ordningsnummer. Till en början skedde ordnandet med »idag» som
utgångspunkt, men sedermera slogos dagarna ihop till en grupp om fem stycken, svarande mot
handens fem fingrar, en vecka, och genom en dylik gruppindelning kunde varje dag få
sin bestämda plats. Detta gick så mycket lättare, sedan prästerna funnit på att ägna
de olika veckorna till dyrkan av olika gudar. Icke hos alla folk blev den ena handens
1—250164. Uppfinningarnas hok. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
