Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Tiden - Tidräkning - Fundamentala tidsperioder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TIDRÄKNING. FUNDAMENTALA TIDSPERIODER.
3
Månaden. Mer än solen var månen tillgänglig för den klokes observation, dess sken
var blidare och dess växlingar mera påfallande. Därigenom kommo dessa växlingar
också att för människorna få mera påtaglig praktisk betydelse. I söderns länder, där
månen alltid höjer sig högt över människornas huvuden och där människan på grund
av dagens hetta tvingas vara verksam om natten, blev månen en god hjälpare. Vid
fullmånens sken kunde långa färder över öknens sand företagas, vid fullmånens sken
samlades även männen från skilda stammar för att offra åt gudarna eller för att
planlägga krigståg mot gemensamma fiender, och efter månens utseende kunde man på skilda
orter gå till anfall vid samma tidpunkt.
Sedan människan börjat räkna veckans dagar på handens fingrar, var hon mogen
att göra en av de första stora naturvetenskapliga upptäckterna: från nytändningen, då
månens bleka skära visar sig som en svag strimma nära den nedgående solen, och fram
till fullmånen förflyta jämnt 3 femdagarsveckor! Från nytändning till nytändning
förflyta tre gånger tio dagar och likaså från fullmåne till fullmåne. Med denna märkliga
upptäckt av treenighetens allt sammanhållande betydelse kunde människan på
allvar uppträda som siare och spåman. Förut, när mörka moln skymde månens åsyn, stod
människan övergiven av mångudens hjälp, då hon ville infinna sig till den utsatta
rådslagstimmen. Men med räknandets konst lyfte människan på framtidens förlåt, hon
behövde icke längre natt efter natt ängsligt följa månens skiftande faser (av fr. face, ansikte);
genom att räkna på fingrarna sträckte hon sin kunskap bortom den som nuet gav.
Upptäckten av månaden, den period om 30 dagar, som styr växlingarna i månens
faser, blev av grundläggande betydelse för människans kulturella utveckling. Ännu i
denna dag är månskäran muhammedanernas enande symbol, och från tempeltinnarna
spejade fordom deras förfäder bort mot horisonten för att vid upptäckten av den nytända
månskäran med rop förkunna en för alla gemensam tidsperiods, månadens, begynnelse.
Denna sed, som förekom långt före vår tidräknings begynnelse hos babylonier,
indier och kineser, låg även till grund för tidräkningen i det gamla Rom och gav
därigenom upphov till det latinska ordet kalender (av calo, jag utropar), vilket vi än i dag
använda vid sidan av det gammalegyptiska ordet almanacka för att beteckna den
tidsordning, som visserligen icke längre utropas till oss från offentliga byggnader men som
ändock genom trycksvärtan gör sig hörd och reglerar människornas handel och vandel.
Det måtte varit en fullständig revolution av den klokes föreställningsvärld, när
denne mångud, som tidigare bestämt över människornas viktigaste företag, visade sig
belagd med tretalets boja. För första gången trängde sig den matematiska lagbundenheten
in i människans föreställningsvärld; den kläddes genast i religiös form, ty skulle massorna
få samma insikt som prästerna, så att de på fingrarna kunde bestämma mångudens
uppsyn, så kunde frimodigheten få insteg i världen och göra slut på den offervilja, som
framsprang ur ovissheten och fruktan för andarna. Tretalet gjordes heligt, ty tre voro
de högsta gudarna, och att tre veckor förflöto mellan nytändning och fullmåne berodde
icke på några omutliga naturlagar, utan därpå att var och en av dessa gudar krävde sin
vecka av dyrkan från människornas sida! Anu, himlavalvets, himmelens och andarnas
gud, ägnade babylonierna första femdagarsveckan efter nytändningen, Bel (Baal) jordens
och underjordens gud ägnades den andra veckan, medan den tredje veckan var vigd
åt Ea, vattendjupens, visdomens och ödets gud. Även egyptierna ägde i sin urgamla
religion en dylik högsta treenighet av gudar, och i egyptiernas religion blev månguden så
småningom sammanblandad med Thot, måttets och räknekonstens gud; i god
överensstämmelse med att månen faktiskt lockat människan att förkovra sig i räknekonsten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
