Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Tiden - Tidräkning - Fundamentala tidsperioder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
6
TIDEN.
betrakta detta inifrån centrum, har man därvid i stället utanpå en kula målat stjärnor
i samma grupperingar som på himlen och sålunda förfärdigat s. k. stjärnglober. Vill man
låta en dylik st järnglob utföra samma rörelse som stjärnhimlen, får man förse den med
två tappar, en i närheten av polstjärnan, svarande mot stjärnhimlens nyssnämnda pol,
och en diametralt motsatt; låter man globen sedan vrida sig runt kring dessa två tappar
ett varv på ett dygn, erhålles motsvarigheten till stjärnhimlens rörelse, ty därigenom
tvingas alla stjärnor att beskriva cirkelbanor kring himmelspolen.
Stjärnhimlen måste för åskådaren äga ännu en pol, svarande mot globens andra
tapp, för att rörelsen skall vara helt bestämd; därigenom synes hela stjärnhimlens
rörelse vara en vridning kring den linje, som kan tänkas förena bägge himmelspolerna,
stjärnhimlens axel eller den s. k. världsaxeln. Denna andra pol är icke synlig för en
iakttagare i Sverige men däremot för invånarna i Australien, Sydamerika m. fl.
länder söder om ekvatorn, vilka invånare i sin tur icke se vår Polstjärna. Var och
en kan, där han befinner sig, ange världsaxelns läge i förhållande till sig, genom att
med en stav peka mot Polstjärnan (egentligen: mot själva himmelspolen); staven
sammanfaller nämligen just med världsaxeln. På så sätt får varje ort sin världsaxel,
men dessa äro alla inbördes lika riktade på grund av stjärnornas oerhörda avstånd
från jorden. Sedan man upptäckt att jorden är ett klot, brukar man speciellt till
världsaxel utvälja den genom jordens centrum gående, mot himmelspolerna pekande
linjen.
Vill man med hjälp av stjärngloben göra sig en föreställning om enbart det synliga
himlavalvet, böra stjärnglobens bägge tappar fästas i var sitt lager, placerade på ett stativ
så, att den axel, kring vilken globen vrider sig, pekar mot himmelspolen; med en vid
stativet fäst horisontell ring, globens horisont, avdelar man globen i en övre hälft,
svarande mot det synliga himlavalvet, och en undre, svarande mot den under horisonten
liggande delen av stjärnhimlen. Med en dylik glob är det lätt att åskådliggöra de olika
stjärnornas rörelse i förhållande till en jordisk åskådare. De i närheten av polerna
befintliga stjärnorna, som just på grund av detta sitt läge benämnas cirkumpolära (av lat.
circum, omkring), komma under rörelsen aldrig nedanför horisonten och måste därför
alltid synas beskriva slutna cirkelbanor, medan andra längre bort från polerna
belägna stjärnor under rörelsen fullborda sitt lopp nedanför horisonten och således endast
synas beskriva en av horisonten avskuren cirkelbåge. För de icke cirkumpolära
stjärnor, vilka ha relativt kort avstånd från polen, är den bågformiga banan större än
en halv cirkel, för andra längre från polen belägna stjärnor blir den synliga banan
återigen mindre än en halv cirkel. De stjärnor, som befinna sig mitt emellan himlasfärens
bägge poler, beskriva en synlig bana, som är precis en halv cirkel; nedanför horisonten
ligger den andra hälften av deras cirkulära bana, vilken benämnes himmelssfärens
ekvator.
Eftersom världsaxeln intager ett snett läge i förhållande till den över en jordisk
åskådare välvda delen av stjärnhimlasfären, komma de cirkelbanor, stjärnorna beskriva,
även att ligga snett, så att de äga en högsta punkt i söder och en lägsta punkt i norr i
förhållande till åskådaren. Alla dessa högsta och lägsta punkter, stjärnornas övre och
nedre kulminationspunkter (av lat. culmen, höjdpunkt, topp), ligga i ett genom
världsaxeln gående i förhållande till jorden lodrätt plan, observationsortens meridian (av
lat. meridianus, hörande till middagen). Meridianen har fått sitt namn därav, att
solen, som följer himlavalvets kringgående rörelse och som i likhet med stjärnorna
beskriver en cirkelbåge på himlen, står rakt i söder och når sin största höjd vid den tid av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
