Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Tiden - Tidräkning - Fundamentala tidsperioder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
TIDEN.
3
vändkrets på himlen; därefter bliva dagarna åter längre, solen är på väg mot
vårdag-jämningspunkten, och när denna åter är nådd* är årets period av dagar genomlupen.
Vårdagjämning, sommarsolstånd, höstdagjämning och vintersolstånd, dessa
årstidernas gränsstolpar, ha sedan hedenhös varit människorna väl bekanta och betraktades
såsom betydelsefulla dagar i solgudens liv. I de sydligaste kulturländerna, där solen
även om vintern är synlig, ehuru mindre brännande, var det särskilt vårdagjämningen som
blev solgudens fest. Då började ju
solen värma med förnyad kraft, så
att växtligheten tog förnyad fart;
man trodde att solen strax förut
dött och nu uppstått till nytt liv.
Än i dag är Uppståndelsens
fest, påsk, förlagd till
vårdagjämningen. Före kristendomens seger i
Norden var julen i stället den
nyfödda solens fest, ty då började
vinternattens mörker att åter besegras,
men även vid vårdagjämningen
under Valborgsmässoaftonen
hyllades solen genom eldar och bloss.
Någon noggrannare bestämning
av skiljedagarna mellan årstiderna
kunde man icke få, förrän man
insett dessa dagars astronomiska
betydelse. Sedan man uppfunnit
sådana instrument som gnomon (se sid.
29) och ärmillan, blev det
emellertid möjligt att exakt angiva dessa
dagar. De gamla babylonierna
kände dessa instrument och efter dem
även egyptierna och grekerna.
Användandet av gnomon vilja vi senare
behandla i samband med soluret.
Ärmillan ha vi redan omnämnt,
och vi ha just nyss insett, varför
armillans ekvatorring måste kasta skugga på sig själv vid vår- och höstdagjämning:
solen befinner sig ju då själv på himlens ekvator. Genom att iakttaga skuggan från en
dylik rätt uppställd armilla har man således möjlighet att med stor noggrannhet bestämma
tiden för dagjämningarna. Inför man en mot ekliptikan svarande, snett ställd ring, vars
högsta punkt står rakt i södra och vars lägsta står rakt i norr, så måste denna vid
sommarsolståndet även kasta skugga på sig själv, när solen vid middagstid står rakt i söder.
Man kan även på armillans meridianring fästa två tappar i de punkter, som svara
mot ekliptikans högsta och lägsta punkter; vid sommarsolstånd kastar den övre tappen
sin skugga på den nedre. Placerar man två andra tappar symmetriskt i förhållande
till ekvatorringen, kunna de på samma sätt användas till bestämning av
vintersolståndet.
Fig. 5. Tyko Brahes ekvatorialarmilla. Efter Tyko Brahe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
