- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / I. Teknikens naturvetenskapliga grunder /
14

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Tiden - Tidräkning - Kalenderproblem

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

14

TIDEN.

rad, införde en gruppering i veckor och månader, så att varje månad började vid nymåne
(stundom även vid fullmåne). Genom en dylik månkalender erhöll man medelst en enkel
fingerräkning upplysning rörande den för de heta ländernas nomadliv grundläggande
frågan om nattens ljusförhållanden.

När hjordarna växte och människan sökte sig ned till de bördiga floddalarna och
där så småningom blev en bofast åkerbruksidkare, kom hon i allt större beroende av
årstidernas växlingar. Det var icke nattens belysning av månen, som nu i första
rummet intresserade människan, utan årstidernas indelning genom solen, och efter solen
måste man nu söka anpassa sin tidräkning. Antingen kunde människan då, såsom
egyptierna gjorde, fullständigt vända sitt intresse bort från månen och dess utseende och
uteslutande indela sin tid efter årstiderna, d. v. s. efter solen, och dymedelst erhålla en ren
solkalender. Eller ock kunde man, som babylonierna, uppställa för sig det vida svårare
problemet, att finna en sådan gruppering av dagarna, att icke blott årstidernas växlingar
omedelbart framgingo därav utan även månens skiftande faser. Problemet att finna en
dylik mån- sol- eller lunisolarkalender (av lat. luna, måne) är den uråldriga
naturvetenskapens första stora uppgift, och i strävan att lösa denna lärde
människan sig den experimentella exakta forskningens viktigaste tillvägagångssätt: att
sorgfälligt iakttaga naturens fenomen och att genom upprepade
iakttagelser alltmer skärpa den matematiska karakteriseringen
av fenomenens art.

Repetitions- eller koincidensmetoderna. De fenomen, som behövde iakttagas vid
lösandet av problemet om lunisolarkalendern, voro himlakropparnas rörelser, ty
stjärnhimlens och med den solens rörelse bestämde dygnet, månens rörelse månaden, varjämte
solens rörelse även bestämde året, och det gällde ju att skaffa sig en enkel metod att
överblicka huru dessa tre rörelsefenomen flätas om varandra, framför allt hur dessa
fenomens tidsperioder gripa in i varandra. Men för att man skulle kunna uppnå detta,
måste dessa tidsperioder bestämmas med stor noggrannhet. Tidräkningens långsamma
utveckling till en på noggranna bestämningar grundad vetenskap, kronologien (av grek.
kronos, tid, logos, lära), visar just, huru dessa bestämningar så småningom utföras med
allt större noggrannhet. Vi ha redan i samband med månkalendern (sid. 4) påpekat,
hur månadens period så småningom skärptes från att först ha ansetts vara 30 dagar till
att sedan omfatta 29.5 dagar.

Det metodiska förfarande, som härvid kom till användning, består däri, att man,
från att ha antagit att tiden mellan två nytändningar omfattar 30 dagar, genom
observation av nytändning efter nytändning så småningom märker, att nytändningen icke
precis inträffar på de dagar man beräknat, utan att den blir fördröjd. I detta fall var
fördröjningen efter två månader visserligen en hel dag, men eftersom nytändningens fina
strimma icke ändras så särdeles mycket på ett dygn, är denna fördröjning ej så lätt att se.
Även om man ser den, kan den tänkas bero på en mindre noggrann bestämning av dagen
för den föregående nytändningen. Efter 4 månader är fördröjningen dock 2 dagar, efter
6 månader är den 3 dagar o. s. v., så att efter 30 månader eller 900 dagar är fördröjningen
15 dagar. I stället för att få nytändning 900 dagar efter en nytändning får man således
fullmåne, och ingen kan längre taga fel på att här föreligger en bristande
överensstämmelse mellan förutberäkningen och observationen. Genom en dylik repeterad iakttagelse,
vid vilken fel skjutes till fel, har man således en möjlighet att kontrollera riktigheten
av det antagande man utgått från (i detta fall att 30 dagar utgöra månadens längd).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Oct 2 00:02:09 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/1/0026.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free