Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Tiden - Dagens indelning och den mekaniska tidmätningen - Det moderna uret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MEKANISK TIDMÄTNING. DET MODERNA URET.
39
märke till hur en i en lång kedja hängande ljuskrona långsamt svängde fram och tillbaka,
och genom att räkna sina pulsslag (fig. 16) — ett av Cardano 1570 infört ofullkomligt
sätt att mäta korta tider — skulle Galilei övertygat sig om att pendeln alltid behövde en
bestämd tid för att från den ena vändpunkten svänga över till den andra. Säkert är att
Galilei uti sin år 1638 utgivna berömda »Discorsi» visar sig väl känna lagarna för rörelsen
hos en pendel; bl. a. säger han där: »skall en pendel svänga dubbelt så långsamt som en
annan, så måste den vara fyra gånger så lång. En annan pendel får i förhållande till en
kortare en trefalt större svängningstid, om dess längd är nio gånger så stor. Härav följer,
att pendellängderna förhålla sig omvänt som kvadraterna på svängningstalen.» Och
härav följer således också, att man inom vida gränser kan reglera en pendels
svängningstid genom att reglera dess längd.
Galilei använde själv en fritt svängande pendel till mätning av korta tidsrum, och
hans samtida kolleger i Florens använde sig av samma metod, vilken dock näppeligen på
denna tid kunde anses alldeles ny, tyden omnämnes redan av medeltida arabiska författare.
Ett mera praktiskt tidmätningsinstrument föreslog Galilei sedermera den
nederländska kommission, som 1635 underhandlade med honom om en av honom
uppfunnen ny longitudbestämningsmetod. Denna kommission föreslog han nämligen att
använda en pendels svängningar till noggrann tidmätning på så sätt, att man skulle låta
en pendel (av sådan linsform som numera användes i större ur) svänga fram och tillbaka
och därvid genom ett som spärrhake fungerande styvt borst kugg för kugg vrida ett lätt
kugghjul runt. Detta kugghjul kunde därvid tjänstgöra som räkneverk, och när pendeln
började sakta sin rörelse, fick en bredvidstående person genom en knuff hålla den i gång.
Denna ofullkomliga uppfinning står pendeluret ganska fjärran och visar, att det inte »bara»
var att sätta en pendel till ett vanligt hjulur för att få ett pendelur, som mången efter
Huygens menat. Tvärtom var frågan om hur pendelns svängningar
skulle underhållas allt annat än lätt besvarad. Den frågan är emellertid,
som vi strax skola se, även fundamental för pendelns svängningstid, så att Galileis
räkne-verkspendel med dess avtagande utslag inte ens så länge den går ger en exakt tidmätning.
Först strax före sin död 1641 lär Galilei, vilken genom sin blindhet var förhindrad
att själv teckna, låtit sin son efter sin beskrivning göra upp en teckning över en
anordning, som åtminstone liknar ett verkligt ur, där en pendel var kopplad till ett
slags spindelverk. Teckningen upptager intet lod som drivkraft, och uret blev icke
utfört förrän efter det Huygens’ ur kommit till vidsträckt användning. Någon
betydelse för urmakerikonstens utveckling fick det således aldrig, men däremot blev det
ett flitigt använt vapen i händerna på Huygens’ avundsmän, och än i dag ser man
stundom Galilei angiven som pendelurets uppfinnare.
Huygens’ pendelur. Huygens tog patent på sitt pendelur år 1657 och visade sig i
sin uppfattning av hela problemet så pass självständig och i konstruktionens detaljer så
avgjort överlägsen, att de rykten om plagiat, som Galileis anhängare utspredo, utan
vidare kunna betecknas som falska. Av Fig. I och II i fig. 17, vilken hämtats ur Huygens’
år 1673 utgivna, för den vetenskapliga och praktiska mekaniken fundamentala arbete
Horologium oscillatorium, se vi att pendeln VX hänger fritt för sig själv i tvenne fina
trådar; från spindeln LM utgår en bygel S, vilken nedtill med en ögla (i våra tider
användes en gaffel) omsluter pendelstången VV (detalj i Fig. II). När pendeln svänger fram och
tillbaka, vrider den med bygelns hjälp spindeln så, att kugg för kugg framsläppes, och
samtidigt får pendeln knuff efter knuff genom de stötar, som det av urverket drivna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
